Dagens Nyheter – 28 oktober 1868, sida 2

hvart skola vi begifva oss, och hvad är er afsigt? . — Du får väl se, min vän; men låtom oss skynda oss. Det dröjer ej länge, innan vi äro halfvägs till Ars. Man sporrade hästarne, och efter en knapp fjerdedels timme fick man ge Wilhelm och hans följe, som färdades vägen framåt i sakta mak. Ryttarnes vapen blänkte i månskenet, som nu utbredt sig öfver nejden. Man var vid ett ställe, som då hette och ännu heter La Rochaille, ett ställe, som nu ligger helt nära menniskoboningar, men som do tiden för denna berättelse var fullkomligt öde. Vägen gick fram mellan en brant fördjupning och en kulle, beströdd med stora gråa klippstycken, mellan hvilka några sammankrympta kastanjeträd uppsköto. Stället var illa beryktadt: bondfolket hade i alla tider fästat vidskepliga föreställningar vid de stora stenarne, hvilka ansågos ha blifvit ditförda af de gamla Gallernas onda andar, eller nedfallna från himmelen, för att utrota dessa demoners dyrkan. Markisen lät sin lilla tripp göra balt, innan den blef bemärkt af Wilhelm och hang följeslagare, hvarefter han gaf sin häst sporrarne och stannade ej, förrän han ställt sig i vägen för sin unge slägtinge. Då Wilhelm och dAlvimar hörde hästtrafvet, sågo de sig om, den förre mycket lugnt — han trodde att det var någon resande, som blifvit fördröjd och derför hade brådtom — den sednare mycket oroligt, emedan hans tankar alltjemt voro upptagna af. spådomen, hvars förverkligande denna aftons tilldragelser tycktes bekräfta och påskynda. När Bois-Dor6 red förbi dem på högra sidan, kände Wilbelm icke igen honom i anse