Dagens Nyheter – 27 oktober 1868, sida 2

Några betraktelser öfver det nyare svenska måleriet och serskildt historiemalninEA Med anledning af Akademiens för de Fria Konsterna utställning 1868. EE. För att illustrera hvad vi yttrat om figurmålningens misstag, må vi ur minnet anföra några få exempel från utställningen. Förtroligt samtal, of Jernberg. De två figurerna väcka intet intresse. Den ena qvidnan sitter dessutom så illa, att hon är nära ast falla omkull. Hvad utgör föremålet för förtroendet? Ar samtalet ens förtroligt? Vi veta det ej och kunna derföre ej besvara dessa frågor. Lösligt tänkt, har taflan lösligt tillkommit. — Men färgtonen i måleriet är ypperlig. Detta, i och för sig underordnade, är taflans törtjenst. Besök vid ett stickgillet, af Helander, har ej heller något intresso i afseende på handlingen. Det är en tavklös komposition på en mycket stor duk. Figurersa äro dessutom något hårdt målade, och de inträdande bönderna hafva för stor öfrerkropp och för stort hufvud. — Men da!kulle-kostymerna väcka intresse. Hertobergs Rärleksförklaring fordrar nödvändigt den förklaring texten i katalogen ger. Ackådaren skulle eljest ej fatta artistens mening. Men hvilken fadd kärleksförklaring! Det sömviga och ledsamma i uttryck och åtbörd hos båda parterna väckes ej till Hf eller klarhet derigenom, att qvinvan är klädd elegant eller mannen ridderligt. En kärleksförklaring af 2 mannekiner i historisk utstyrsel! Det har af några genremålare gjorts försök att låta de i genrebilden handlande personerna vara klädda i någon historisk drägt. Donna s. k. genre historique har haft sina mästare uti de Keyser, P. de la Rocho och Leon Cogniet, men numera blifvit under Vautier m. fl., till ett maucr. Några af våra yngre artister, som just hos den sistnämnde söka sin utbilduving, borde ihågkomma att de visserligen kunna finna den hos honom i hvad belysning, färg och uppställrivg angår, men ej i tackens djup eller känslans innerlighet. Nordenberg har uti Den första applåident fuvrit en sinnrik titel på sin tafla. Men den lilla späda unger, som hålles öfver badkaret och är föremål för modrens applåd, vinner cj åskådarens bifall, ty den ser ut som en måla och glacerad porslinsbild. Taflan, som, för öfrigt, i utförandet är väl hållen, har sin svaghet just i den fgur, som, enligt konstnärens afsigt, skulle väcka intresse hos den åskådande allmänheten och förvärfva åt sig den förita applåden. Wallander har vågat sig ut på norvlifvets hala is: somnambulismen, — ett område, som ännu är af de lärde omtvistadt. Frågan i hvad form den förekommer undanskuffas af frågan: om den förekommer. Vi betvifla icke tillvaron af denna företeelse, men tro att den är mycket sällan observerad. En sömngångerska (så kallas hans tafla) är emellertid ett utmärkt vackert genrestycke i hvad angår färgton och belysning, hållning och uppitällning, som lemna intet öfrigt att önska; — men sömngångerskan är