Dagens Nyheter – 26 oktober 1868, sida 3

emellertid på utkik, — de sprungo ned; oci hjelpte alla lyckligt på det torra. Klockan var nu tre. En annan af fregatten: båtar blef utsatt, och räddningsmanskapet på land, som i början visade så stor villrådighe: och fruktan, fattade mod och gaf oss god hjelp, hvarigenom det nu började gå raskt med att få den ena truppen efter den andra bergad. Trenne fiskarbåtar rodde oupphörligt fram och tillbaka, och kuttern halades till o3s tom, hvarigenom den kunde för hvarje tillbakaresa taga trettio man. Invånarne i den lilla närbelägna staden Harboöre äfvensom det närboende landtfolket visade den största vänlighet mot dem, som kommo i land och gåfvo dem husrum, torra kläder och förfriskningar. De hade äfven medfört korgar, fyllda med lifsmedel, ned till kusten, ehuru naturligtvis högst få af dem, hvilka så nyligen undgått en öfverhängande lifsfara, voro i stånd att begagna sig af de vänliga anbuden. Framemot aftonen afstannade stormen något, bränningarna blefvo mindre våldsamma, och det blef lättare att ro fram och tillbaka, hvarigenom de räddades antal hastigt ökades. Solen hade nu gått ned; det började redan att skymma på, då den näst sista båten nådde kusten, och inga andra funnos ombord på fregatten än amiraien, kaptenen, förste löjtnanten och tre underofficerare. Alla matroserna, så när som. på tre, voro räddade. De uppställdes utefter stranden i tre led för att mottaga amiralen, som kom i land, åtföljd af de öfriga som till sista stund blifvit qvar ombord och af hvilka de tre underofficerarne buro hvar sin flagga. Folket höjde ett väldigt hurra! då den sista båten stötte i land. Officerarne omringades genast af sina vänner och kamrater, som med hjertliga lyckönskningar tryckte deras händer, och i detta ögonblick var det ingen enda af dessa oförskräckta män, som visat så mycket mod och uthållighet under dagens lopp, hvars ögon voro torra. Så snart amiralen hade lugnat sig efter den häftiga sinnesrörelse, som gripit honom liksom oss alla, höll han ett tal till besättningen, borömde den för dess under faran utmärkta uppförande och tackade alla å kejsarens vägnar. Ögonblicket var nu inne att äfven tacka Gud för vår underbara räddning. Den religiösa akten var utomordentligt rörande. Åsynen af manskapet, sem med blottade hufvaden knäböjde, prestens djupa, manliga stämma, psalmsången, som ackompagnerades af böljornas brus ett stycke derifrån, gjorde ett intryck, som aldrig skall utplånas ur minnet.