Dagens Nyheter – 26 oktober 1868, sida 3

I kommunikation med land, syntes outtömlig. Två sammanbundna tomfat blefva kastade i sjön, uider antagande, att de, då vinden blåste så starkt mot land, skulle bli uppkastade på kusten, men de togo en annan väg. En oxe kastades öfver bord med ett tåg om hornen; han skulle utan tvifvel simma mot land, möjligen komma upp ur sjön och sålunda blifva ett medel till vår räddning; — men han simmade ett kort stycke ut åt bafvet och drunknade mycket snart. Det blef slutligen alldeles tydligt för oss, att hjelpen måste komma från land, om fregattens talrika besättning skulle kunna räddas: Vid daggryningen hade vi observerat några få menniskor på land, hvilka med stor ängslan syntes följa folkets arbete ombord. Deras antal växte, då det led fram på morgonen, men det dröjde länge, innan vi märkte tecken till, att vi hade att vänta någon undsättning från dem. Andtligen kom en vagn med en räddningsbåt och derefter en annan vagn med linor och taljor, men för vår otålighet, så naturlig för det läge, i hvilket vi befunno oss, tycktes folket, som åtföljde vagnarna, visa alltför stor betänklighet vid anordningarna. Vi kunde tydligt så, att de träffade förberedelser till att kasta ett tåg till oss med raket. En sådan blef afskjuten, men föll ned innan han nådde fram; en annan gick långt bort öfver fregatten. Ingen kan beskrifva, knappast tänka sig, med hvilken ängslan och andlös tystnad vi följde strandboarnes försök ! Slatligen kom en tredje raket och slog tätt invid fregattens akterspegel. En matros vid namn Mastoff störtade genast i sjön, grep fatt i tåget och beredde oss sålunda en möjlighet att komma i förbindelse med land. Klockan var tolf. Vattnet steg ej synnerligen hastigt i lastrummet, men fartyget blef uppenbarligen allt svagare och svagare. Från kommandobryggan kunde vise, att nvarje stöt åstadkom en våglik rörelse i fregattens hela längd från aktern till fören — ty stötarna kommo alltid akterifrån. Det syntes derför omöjligt att han länge skulle kunna hålla ihop, och detvar mycket tvifvelaktigt om den ej skulle remna i spillror, innan manskapet kunde komma välbehållet i land. Imellertid gjorde folket på land försök med att få ut räddningsbåten, men det gick lång tid om, innan de lyckades, ty så snart båten väl var i flott vatten, blef den af böljorna åter kastad tillbaka. Slutligen lyckades han till vår stora glädje arbeta sig genom bränningen och var lyckligt och väl uteiöppna sjön. Ett par minuter derefter låg han vid sidan af fregatten. Storfursten vägrade att gå i land med första båten, hvarför de sjuka och skeppets papper blefvo afsända under tillsyn at navigatören jemte löjtn. Tudeer, som fick ordre att leda operationerna på land, emedan han kunde tala danska. De kommo alla välbehållna fram, men derefter syntes, till vår bestörtning, inga tecken till att båten skulle återvända. Det blef ett för oss oförklarligt långt uppehåll, innan vi åter sågo några åtgärder vidtagas å land. Dagen gick, det var 700 man, som sväfvade mellan lif och död, och den dyrbara tiden sölades bort utan något resultat! Räddningsmanskapet började nu iordningsställa räddningsstolen, hvilken utgöres af en rund jernbur med ett lufttätt räddningsbälte rundtomkring — en förträfflig inrättning för räddning af en besättning om åtta till tio man, men följaktligen till ringa nytta för ett så stort antal, som vi voro. Efter utomordentliga ansträngningar blef stolen halad till fartyget längs efter den lina, som gick till land; men i stället för att vaka öfver vattnet, sjönk stolen jemnt med vattenbrynet och blef sålunda öfversköljd af hvarenda bölja och vältad omkring. Då kaptenen befalde en ung officer vid namn Prauchikoff att taga en matros med och försöka komma i land, åtlydde denne utan ringaste betänketid tillsägelsen, trots den ögonskenliga fara, som var förenad med försöket. På en gifven signal började folket å land att hala dem till sig, men vågorna rullade med en så förfärlig våldsamhet öfver dem, att de oftare voro under än öfver vattnet, och stolen kantrade tre gånger. Detlyckades dem emellertid att komma in i stolen igen, men det blef snart tydligt att denna expedition skulle sluta olyckligt, ty ju närmare land de kommo, desto häftigare bröto sig bränningarna. Det var derför en stor lycka för de två modiga männen, hvilka syntes oss hemfallna åt deras öde, som omkommit tidigare på dagen, att tåget, vi hvilket de skulle halas i land, sprang af, då de icke voro mer än 20 eller 40 famnar från fregatten. Lyckligtvis hade man förutsett en sådan händelse och fastgjort ett särskildt tåg från fregatten; stolen blef halad tillbaka, och de två männen, som minuten förut hade, så att säga, befunnit sig på evighetens gräns, klättrade ombord med en kallblodighet, som om ingenting händt. Den matros, som deltog i detta äfventvr. var Mastoff. samme man. som fångada dat