Dagens Nyheter – 19 oktober 1868, sida 2

— Han hade med sig ena uvg och vacker herre, som jag sedan hört er kalla Wilhelm, då ni talat om honom, Deune herre gaf ziguenarne, med hvilka vi följde, mycket pongar. Piötsligen, då spanjoren tagit på sig en botande min och tycktes vilja slå mig, utropade Mercedes : — Stanna, det är ban; och den andre, den gamle betjenten, det är också han! Härpå sprang bon efter de bäggo männen, för att närmare betrakta dem, hvilket slutligen hade tillv följd att herr Wilaelm sade åt oss, det vi tråkade ut honom. Då bad Mercedes att han skulle säga henno sitt och sin väns namn, på det hon, såsom hon uttryckte sig, måtte kunna läsa böner för dem. Men herr Wilhelm skrattade åt oss, och ziguenarne drogo sina färde åt ett annat håll. Mercedos lät dem då aflägsna sig och sade till mig: — Vi ha träffat din fars mördare, det vet jag nu. Vi måste söka få reda på deras namn. Vi återvände till slottet la Motte och tiggde der bröd; ingen fästade någon synnerlig uppmärksamhet vid våra personer, och Mercedes sade åt mig att jag skulle lyssna till hvad tjenstfolket samtalsvis yttrade. Härigenom blefvo vi upplysta om att spanjoren skulle bo hos markaisen, emedan markisen hade skickat efter sin vagn och gilvit befallning om att man skulle ställa i ordning do bästa gästrammen i slottet åt främlingen. Sedrare språkado vi ute på landsvägen med en herdicna som sade: — Markisen är mycket god af sig; ni kunna gerna gå till bans slott och der begära herberge ötver natten; jag försäkrar att ni komma att bli väl bemötta. Slottet ser ni derborta. Vi begåfvo oss derför genåst hit och redan i går på morgonen återsågo vi mördaren, de