Dagens Nyheter – 17 oktober 1868, sida 3

— JIHon, vet jag! Hvilken annan än henne skulle jag väl kunna mena? — Ja, det är sannt; förlåt mig, herr markis! Må vi tala om dolken. Jag trodde att den verkligen var en skänk af herr de Villareal eller att ni fått låna den af honom; ty sanningen är att han haft den i sin ego. Dessa två bokstäfver S och A äro graverade på hans öfriga vapen, som äro mycket vackra. Jag märkte det i morgse, då hans betjent höll på att feja dem. Markisen tförsjönk i tankar. Huru hade Lauriane fått Villareals dolk? Han måste ba gifvit henne den till skänks, eftersom hon kunde förfoga deröfver såsom hon gjort. Han genomgick i minnet familjen Beuvres hela genealogi; men han fann icke något namn, som hade de ifrågavarande initialerna. — Skulle hon, gade han till sig sjelf, ha träffat samma öfverenskommelse med honom som med mig? Han tröstade sig emellertid, då han tänkte att hon tydligen icke alls brydde sig om spanjoren, eftersom hoa bortgifvit hans present; men dock låg i allt detta någonting mystiskt, som gat den gode markisen mycket att fundera på; ty så tokig var han icke, att han ej kunde misstänka det man dref gäck med honom. Hvad gossen yttrat hade endast bidragit till att ännu mera öka dunklet i hans själ. Han hade lust att genast vända sig till sin gäst och begära en förklaring; men han kom ihåg att Lauriane hade ålagt honom gömma dolken och ieke visa den för rågon. Adamas läste bekymren på sin herres panra och blef rörd. — Hur är det, herr markis, sade han till