Dagens Nyheter – 16 oktober 1868, sida 1

n att tutga. I Xtterligare om svenska geneI Fralkonsuln i Fetersburg. I I början af sommaren omtalades här at! Jen norsk skeppsbefälhafvare offentligt be klagat sig öfver att svensk-norske general konsuln i Petersburg, hr Sterky, icke gifvit honom nog kraftigt understöd till vinnande af rätt mot en lastemottagare. Generalkonsuln afgaf häröfver till norske inrikesministern en förklaring, som häromdagen i största korthet refererades och hvaraf syntes vara att draga den slutsatsen, att kaptenens klagomål icke varit fullt, eller åtminstone icke formelt, berättigade. Sedan dess har en norsk tidning (Morgenbladet för nästl. tisdag) åter offentliggjort en anklagelseskrift mot generalkonsul Sterky, af en annan norsk kapten (Bernh. Haagensen, förande Nordboen från Grimstad). Denna skrift gör det mera tydligt, än den förra, att fraktfarten på Kronstadt är plågad af åtskilliga der och iPetersburg gällande kutymer, hvilka, fastän obilliga, bibehålla sig, derföre att handlande och skeppsmäklare i tidernas längd innött hos de sjöfarande den föreställningen, att dessa kutymer äro grundade i lag eller förordningar, så att de måste följas. Men att skaffa utredning härom och, sedan tillfredsställande upplysningar vunnits, bringa dessa till de sjöfarandes kännedom samt sålunda sätta desse i stånd att undandraga sig prejeri, äfvensom att söka hos regeringsoch stadsmyndigheter utverka lättnader för handel och sjöfart, det är just en konsuls pligt. Och den pligten har generalkonsul Sterky i mer än ett vigtigt fall försummat, så att ministern i Petersburg i stället måst fullgöra den. Detta var visst icke för mycket gjordt af honom; men det bör ihogkommas att det icke finns många skeppsbefälhafvare som, sedan de blifvit afvisade — för att icke säga afsnästa af en generalkonsul — taga mod till sig att gå till ministern. Åtminstone torde det icke vara många svenska skeppsbefälhafvare som vid sådant förhållande skulle vara nog modiga att söka företräde hos en excellens, i synnerhet som det är allmänt bekant, att de flesta svenska legationerna icke taga någon befattning med dylika mål, utan svara, såsom legationssekreteraren Due i Paris svarat och såsom visserligen äfven baron Hochschild i London skulle svara: det tillhör icke oss att handlägga andra ärender än diplomatiska. Det missförhållande, hvarå kapten Faagensen i första rummet fäster uppmärksamhet, är följande: . Han kom i juni månad detta år till Kronstadt med last af salt från Liverpool. Enligt fraktkontraktet skulle lasten för mottagarens risk och räkning levereras i Kronstadt fritt från bord, frakten der betalas och resan anses slutad. Då inga tecken syntes till att fraktemottagaren ville uppfylla dessa vilkor, och kaptenen sporde om orsaken härtill, fick han till svar, att han måste rätta sig efter sedvänjan (kutymen) på platsen, och denna är att lasten lossas i pråmar, föres till Petersburg och der tullbehandlas, hvarefter skepparen utfår sin frakt för det qvantum som tullräkningen utvisar. Men detta medför stor förlust för fartyget, dels derigenom att varorna ofta blifva förderfvade, då de i otäta pråmar föras upp till Petersburg, dels emedan transporten dit och tullbehandlingen der draga långt ut på tiden; särskildt i afseende på salt anses pråmarnes beskaffenhet göra transporten från Kronstadt till Petersburg mera riskabel, än seglingen från Liverpool