Dagens Nyheter – 15 oktober 1868, sida 2

just i den konsten, jag excellerar, och om de högförnäma herrarne och damerna så önska, skrida vi genast till lottdragning, för att utröna, med hvem början skall göras; ty ödet är temligen oborstadt, det förstår icke att fästa afseende på rang eller kön. — Nå, låt os3 nu draga lott; se der min pant, sade herr de Beuvre, i det han kastade ät honom en silfverslant. Nu är turen hos er, min dotter. Lauriane kastade ett större mynt, markisen en guld-ecu, Lucilio en kopparslart och dAlvimar en liten kiselsten, dervid sägande: — Jag förmodar, att panterna skola tillfalla spåmannen, och jag tycker, att han förtjenar bli stenad. — Akta er, yttrade Lauriane småleende till honom; han skall icke förutsäga er annat än sorger och olyckor. Det beror på de penningar, man ger spåmannen, huru lycklig man skall bli i framtiden. — Tro inte det; ödet är min ende herre, sade Pilen, som stoppade panterna i ett slags sparbössa, och som plötsligen tagit jå sig en högtidlig min. Han vände om sin obeskrifliga hatt, hvilken öfvermodigt hotade himmelen, och drog den ned öfver ögonen, som hade den varit en ofantlig ljussläckare. Derefter gjorde han åtskilliga grimaser, frammumlade några meningslösa ord, som skulle vara kabbalistiska formler, och sedan han gått ett stycke afsides samt oförmärkt aftorkat det tjocka sminklagret, visade han ett ansigte, blekt af den profetiska inspirationen. Derefter uppdrog han en trolleirkelisanden,icke sparande på dessa besynnerliga tecken, hvaraf astrologer, som uppträda på torgen och i gathörnen, betjana sig; sedan lade han midt uti denna en sten, mot hvilken han slungade sparbössan, som då krossades; de influtna gåfvorna