Dagens Nyheter – 14 oktober 1868, sida 2

ingenting manar mig att lemna denna, emedan jag är tillräckligt Jycklig i medvetandet af att j9g eger er vänskap. Ai alla män jag känner är ni den bäste och mest älskvärde; och om mitt hjerta någon gång höjer sin röst, tror jag nog, att det skall tala till er förmån. Men det står skrifvet i ödets bok, och ni måste förunna mig tid till att rådfråga mitt eget öde. Om olyckan skulle så foge, att jag nödgas visa mig otacksam mot er, kommer jag att uppriktigt och ångerfullt inför er redogöra för bevekelsegrunderna till mitt handlingssätt; och ni är så öfverseende, så ädelmodig att vi, äfven om jag gjorde mig skyldig till en dårskap, skalle förblifva min vän och bror; eller huru ? — Ja, det svär jag er! utropade Bois-Dorå med naiv hänförelse. — Nåväl, låtom oss då vänta min ädelmodige vän, återtog Lauriane. Jag ber er om sju års betänketid, såsom bruket var i forntiden, och önskar derjemte, att denna öfverenskommelse må förblifra en hemlighet oss emellan. Om efter förloppet af dessa sju år mitt hjerta är lika Otillgängligt för kärleken som nu, skall ni afstå från att ega mig, likasom jag, i bändelso jag kommer att dela era känslor, förbinder mig att ej låta er derom sväfva i okunnighet. TLikaledes lofvar jag att inför or aflägga en ödmjuk och öppenhjertig bekännelse, ifall mitt bjerta, mot mit Viljåskulle intagas af en ömmare känsla för någon annan. Att någonting sådant skall inträffa, är knappt troligt; men som jag, i händelse jag ej kan förblifva delaktig af r kärlek, innerligen önskar att åtminstone få bibehålla er vänskap, har jag ansett mig böra på förhand antaga hvarje möjlighet. — Jag underkastar mig alla era fordringar, svarade markisen, och jag svär, dyrkansvärda