Dagens Nyheter – 14 oktober 1868, sida 2

Knoappt hade han derför inträdt med den unga enkan i salongen, förrän han erbjöd henne sitt hjerta, sitt namn och sin förmögenhet i ordalag, hemtade ur Astrea, och sålunda visade sig genomträngd af denna tygellösa passion, som endast talar om onämnbara qval, suckar, hvilka sönderspränga hjertat, ångest, förfärligare än tusen dödar, förhoppningar, som hota att tillivtetgöra förståndet o. s. v.; allt detta utsades emeilertid med så mycken värdighet och lugn, att icke den mest lättskrämda dygd deraf kunde förskräckas. När Lauriane förstod, att det var fråga om giftermål, blef hon icke så förvånad deröfver som hennes far blifvit. Hon visste markisen vara i stånd till allt, och i stället för att skratta åt honom, intogs hon af medlidande med den gamle. Hon hyste en ionerlig vänskap för honom, och genom sin redbara karakter och sitt goda hjerta hade han till och med ingifvit hezne aktning och vördnad. Hon insåg, att den stackars gubben, ifall det steg, han tagit, misslyckades, säkerligen skulle komma att utsättas för mycken drift, och att det vänliga skämt, för hvilket han redan var föremål, skulle ombyta karakter samt bli sårande och smärt;amt. — Nej, tänkte den unga välvilliga damen, det får icke sko; jag skall aidrig tåla att min gamle vän blir beledd af tjenstfolket. Och hon sade helt högt, i det hon bemödade sig att tala i samma ton som han: — Min käre markis, jag har ofta tänkt på möjligheten af det anbud ni nu till mig framställt. Jag har anat tillvaron af er heliga låga, och om icke en likadan eld uppflammat i mitt bjerta, kommer det sig blott deraf att jag är alltför ung, för att ha blifvit bemärkt af den elake Cupido. Låt mig derför ännu en liten id förlusta mig på oskuldens förtrollade ö;