Dagens Nyheter – 13 oktober 1868, sida 3

tat sig bakom trädet, naturligtvis dervid tänkande blott på sin egen säkerhet. Under lekens fortgång hade han flera gånger visat tänderna; han trodde sig vara angripen, och hvad som aldrig förr händt honom, inträffade nu: han erfor det hos djur af hans slägte medfödda menniskohatet. Hans ögon lågade, hans tassar voro framsträckta, hans hår hade rest sig längs efter ryggen; men dAlvimar kunde icke se honom, ty han låg bakom den kolossala trädstammen, endast afvaktande ett gynnsamt ögonblick till att störta sig öfver spanjoren. Detta ögonblick kom, han rusade fram och hoppade upp, för att bita knifkastaren i strupen. Säkerligen skulle han ha gått illa åt VAlvimar, såvida icke Lucilio genom en häftig spark kastat honom ett godt stycke från hans tillämnade offer. Till följd deraf att musiken sålunda plötsligen afbröts och den af sin beskyddare öfvergifne vargen lät höra ett klagande läte, vände sig Lauriane hastigt om. Emedan hon icke förstod hvad som var å färde, skyndade hon fram till dAlvimar och fick bevittna, huru denne, utom sig af vrede, sänkte sin dolk ända till fästet i djurets kropp. Han fullbordade sin hämnd med en ifver, som vittnade om stark passion. Det var lätt att på hans bleka anlete och i hans blodsprängda ögon upptäcka den innerliga vällust, han kände då han fick taga lifvet af en varelse. Trenne gånger sänkte han stålet i djurets inelfvor, och vid åsynen af blodet sammandrogs ban3 mun på ett sätt, som förskräckte Lauriane till den grad, att hon darrande omfattade Lucilios arm med båda händer och sade till honom sakta: — So, se! Cesar Borgia! Det är han lifslefvandel