Dagens Nyheter – 13 oktober 1868, sida 3

UVA AvVv UH VIUVADR ÖVIP LIUHPASIV BB 0 utsigt att blilva sf med en del generalspersoner, och detta är behöfligt, ty Spanien har 620 generaler och brigad-geheraler i tjenst. Den 22 juri 1866 gjordes ett upprorsförsök i Madrid. Det blef undertryckt. Kort derefter yttrade i kammaren Gonzalez Bravo (den i förra ; månaden afskedade konseljpresidenten): Om revolutionen segrade i Spanien, skulle man finna att ohyggligheterna i Frankrike under skräckväldet 1793 voro ett intet mot de faror man skulle få upplefva i Spanien! Hur har derna spådom besannats nu, då revolutionen segrat? Det finns icke en enda oordning, än mindre ogerning å folkets sida. Tvärtom har det visat en långt drifven mildhet, såsom då staden Santander gaf det svar, vii går meddelade: (vi förlåta Calonge och vilja ej mer höra talas om hovom) på staden Valladolids erbjudande att öfverlemna åt invånarne i Santander den barbariske general Calonge. — Bri gadgenerelen Nanetti har förvärfvat sig ett ännu ohyggligare minne genom sitt anfall å staden Bejar: han tillät der att ett 6 års barn bars omkring på spetsen af en bajonett, att qvinnor blefvo skäsdade och sedan uppskurna... med ett ord att der förfors som under Haynaus framfart i Ungern. Och stadens invånare: de vårda vu Nausttis qvarlemnade, sårade soldater! Ea af de första åtgärderna af revolutionsko mitåa i Madrid var att anbefalla att det penningebelopp, alla tidningar i Madrid hafva deponerat hos regeringen till säkerhet för böter som kunde blifva dem ådömda, skulle återlemnas till deras egare. Detta är liktydigt med upphäfvande af borgenssystemet för tidningar, hvilket städse varit ett af de svåraste baud å den spanska pressen. En betänklig åtgärd, såväl af komiten i Madrid som af dem i flera större läne-residensstäder, är aw de inrättat nationalverkstäder, hvarest arbetslösa erhålla arbete. Hvarje karl får 6 realer (1 rdr 33 öre) om dagen, och en del väpnadt manskap, som är anstäldt för att upprätthålla den allmänna ordningen (hvilken icke varit störd!) aflönas med 10 realer (2: 25) om dagen. Häri ligger en stor fara. Under en så svår tid som den närvarande kan mängden af tillströmmande arbetare växa så, att staten ei förmår på ofvannämnde sätt draga försorg om dem. Då måste verkstäderna upplösas, och då göra måhända arbetarne uppror, såsom 1849 i Paris. Marskalk Serrano har vid förra revolutioner varit den nu aflidne ODonnells högra hand; för närvarande är han chef för det liberala unionistpartiet; han skildras som sansad och mild. Han började sin politiska bara år 1843 vid sidan af Narvaez och bistod då stt återföra den förjagade enkedrottning Christina (Isabellas moder) till Spauien. En tid var han allsmäktig vid hofvet, såsom Isabella: älskaro; men icke allenast af sistnämnde anledning, utsn äfven för sina gryende liberala tänkeiätt var han hatad af drottningens gemål och af kamarillan. Steg för steg närmade han sig de frisinnade partiledarne Sebastiano Olozaga och ODonnell, och under sista åren af det konservativa Narvaezska regementet var han i senaten en af de häftigaste motståndarne till detta. — Hans militäriska skicklighet är så stor, att först Narvaez och sedan ODonnell ofta anförtrodde honom de vigtigaste och svåraste uppdrag. -— Serrano anses med säkernet vara fader till Isabellas äldsta lefvande barn, Isabella, nu gift med grefven af Girgenti. — Enligt en fransk tidning har Isabellas gemål numera begynt visa en vvanligt kraft och bland annat yrkat att öfverste Marfori skall aflägsnas från hofvet. Drottningen och Marfori skola häremot bafva invändt, att betydliga penrvisgesummor äro upplånta på Marforis namn och att de måste betalas innan han aflägsnas. — Detta är nästan bokstafligen likt den muntra scenen i Riddarne af runda bordet (på södra teatern), der konungen vill afskeda sin hofmarskall, men icke kan det, emedan hofmarskalken har att fordra af honom.