Dagens Nyheter – 13 oktober 1868, sida 2

detta helt högt, för att han skulle vara säker om att Lucilio hörde hans önskan. Lauriane afslog helt tvärt denna begäran, Hon ville höra mera musik, sade hon, Genast började Giovellino blåsa sin plpa. DAlvsimar förde hacden till sitt bälte och framdrog en spansk, skarpslipad dolk samt började vända denna mellan fingrarne. 4 Än gjorde han min af att vilja skära med dolken i idegranen, än såg det ut, som hade han för afsigt att kasta den i luften, för att visa sin skicklighet i en då för tiden bruklig lek. Lauriane förstod icke denna hotelse. Lucilio satt orörlig; dock var han för mycket itslienare, för att icke känna till den spanska vreden, och för att icke veta, hura djupt spetsen af en dolk, kastad likasom på måfå, kan tränga. Under hvarje annat förhållande skulle han ha käst sig orolig för sitt instrument, hvilket dAlvimar betraktade, såsom ämnade han genomborra detsamma. Men han lydde Lauriane, han stred för oskulden, likasom Orpheus etred för kärleken med sin segerrika lyra; han begynnte utan tvekan och med alla tecken till lugn spela en af de mohriska melodierna, som han hört dagen förat för första gången. DAlvimar fann sig trotsad, och hans förbittring blef allt större; snart kokade blodet i hans ådror. Skicklig som en kines i knifkastoingskonsten, beslöt han skrämma den närgångne virtuosen och lät den blixtrande dolken beskrifra allt trängre cirklar omkring honom. Härunder fortsatte italienaren att spela sin rörande visa. Lauriane hade något aflägsnat sig, och hon vände ryggen åt de båda männen, så att hon icke kunde se det ohyggliga skådespel som uppfördes i hennes närhet.