Dagens Nyheter – 10 oktober 1868, sida 2

— —— NN Teater. Det var en gång i en tysk hufvudstad en rinister som hade en fru och två döttrar, åsom mången minister väl har det. Han ade också snille, hvilket mången minister eremot icke eger. Han sträfvade att göra sitt und lyckligare, och konungen lemnade honom ervid sitt stöd. Men det fanns i riket en yråkrati som fruktade att lida genom den tyrande ministerns reformer. Denna byrårati bekämpade sin fruktade fiende icke öppen strid om sak, utan medelst smyande förtal om hans person. Den anföll ionom i salongerna, der man alltid finner ågra lättfärdiga dagdrifvare, som icke förmå utt väcka sällskapets intresse genom andra medel än det pikanta sqvallret. Och byråcratien anföll ministern äfven i hans starcaste värn: massan, hvars sympatier han pede, genom att låta en skandaltidning oupphörligt smäda och beljuga både hans offentliga och enskilta lif. Det var ett polisråd Fischer som bestyrde öfverenskommelsen härom med tidningsegaren Pranger, hvilken lät en ansvaring kläda skott för gina beställda nedrigheter. Ministern uthärdade anfallen från ofvan och från nedan, så länge han egde konungens fullkomliga förtroende, men när äfven detta svek honom brast hoppet om reformverkets framgång — och i detsamma en pulsåder i hans hjerta. Byråkratien lät utsprida att han sjelf tagit sig afdaga, emedan det skulle blifvit upptäckt att han försnillat några millioner från staten. I lifstiden hade han med sin makas bistånd fört anteckningar öfver de personer, med hvilka han stått i beröring, öfver deras handlingar och yttranden. Den segrande byråkratien vet detta och föreställer sig att dessa anteckningar skola vara sårande för konungen och, om de komma till hans kännedom, ingifva honom ytterligare ovilja mot den aflidne ministern samt jemväl mot alla med denne liktänkande. Den förnekar ministerns blottställda maka pension, den hotar henne med en rättegång, den förföljer henne genom polisen natt och dag för att förmå henne utlemna de önskade anteckningarne, men förgäfves. Slutligen låter den stjäla dem från henne. De blifva öfverlemnade till konungen. Fan läser dem, men de göra en annan verkan på honom, än man beräknat. Han straffar — redskapet för byråkratiens förföljelse, och han befriar ministerns minne från förtalets fläckar. Detta är ränningen i ett spådespel som den tyske dramaturgen Heinrich Laube författat och som på Dramatiska teatern härstädes nästan dagligen gifves under namnet Onda (elaka!) tungor. Det är ett fullkomligt germaniskt drag i skådespelet att såväl krisen i stycket som upplösningen beror af konungen. Germanerna (Svenskarne inbegripna) och Slaverna äro så inbyrda med underdånighet, att för dem regenterna spela samma roll som naturlagarne för den sjelfständige manMM vt FY DD en. Det är förföljelserna mot enkan och döttrarne, deras sträfvan att upprätta sin far ders minne, polisens ränker och, i förbigående, ett par älskares mod att deltaga i fa miljens lidanden, som under flera akter sys: selsätta åskådaren och gifva honom en goc lexa mot förtalet, såväl det offentliga som det enskildta, och oupphörligt erinra honor att han aldrig bör låna sitt öra deråt. Stycket, som gifves på ett utmärkt sät af nästan alla deri deltagande, har haft er högst ovanlig framgång och fyller fortfarand: salongen. Stora teatern har icke varit lika lycklig Den har ofta spelat för mindre goda hus men den lärer i afton kunna vänta en ri) öv