Dagens Nyheter – 7 oktober 1868, sida 3

att förnäma herrar i något fall skola taga deras parti mot sina jemlikar. — Nej, nej, utropade markisen, då Lucilio skriftligen öfversatt för honom Mercedes svar. Jag svär vid min tro såsom kristen och vid mia adelsmannaära att skydda den svage mot alla, såväl höga som låga. Den mohriska qvinnan förklarade då att hon skulle säga sanningen och endast fördölja några oväsendtliga detaljer. Derefter fortfor hon sålunda: — Jag befann mig invid allmänna landsvägen, som leder till Pau, men midt emellan bergen i en öde trakt. Medan jag der låg gömd för att hvila mig en smula — jag fruktade nemligen att råka ut för elaka menniskor, som man ju träffar öfverallt — såg jag en man, som färdades i sällskap med en qvinna, passera. Qvinnan gick ett stycke framför; några stråtröfvare sprungo ut ur skogen, rånade och dödade den resande herrn så bastigt, att hans huttra icke hann se det; och då hon vände om och ropad? honom, fann hon honom ligga död midt på vägen. Vid denna oväntade upptäckt, nedsjönk hon döende vid hans sida, och jag märkte att hon var hafvande. Jag viaste icke huru jag skulle trösta henne. Jag föll på kuvä bredvid henne och bad och grät, då en svartklädd man med gråa mustacher kom ridande utefter vägen och sporde, hvarför jag var så upprörd. Jag pekade på denna qvinna som låg lutad mot sin makes lik. Han tilltalade henne på flera tungomål, ty han var en mycket lärd man; men snart märkte han att hon icke mera egde förmåga att svara. Det våldsamma slag, som drabbat henne, hade påskyndat henne3 nedkomst. Herdar passerade med sina hjordar. Han ropade dem till sig; och då de sågo att denne