Dagens Nyheter – 7 oktober 1868, sida 3

välvillige man var en prest, tillhörande deras eget religionssamfund, lydde de hans kallelse och buro qvinnan in i sitt hus, hvarest hon afled, efter att en timma förut ha skäokt Mario lifvet samt efter att ha öfverlemnat sin vigselring åt prestmannen, till hvilken hon emellertid ingenting kunde yttra. Hon pekade endast på barnet och på himlen. SPresten stannade ho: herdarae, för att begräfva dessa stackars döda, och som han trodde att jag varit den aflidna damens slafviona, anförtrodde han barnet åt mig och tillsade mig att följa sig. Men jag ville icke bedraga honom, då jag funnit att han var menniskovänlig och dessutom lärd. Jag berättade för honom min historia samt huru jag genom en händelse blifvit vittne till den kringvandrande banrdelsmannens mord. — Var han då en kringvandrande handel:man? frågade markisen. — Ja, eller också en förklädd ädling, svarade Mercedes; ty hans hustru hade under sin tarfliga kappa fina kläder, sådana som bäras af förnäma damer, och han sjelf befanns, då man klädde af honom för att lägga honom i kistan, ha de dyrbaraste underkläder, ehuru den synliga drägten var grof. Hans händer voro hvita, och man påträffade äfven hos honom ett sigill, hvari ett adligt vapen var graveradt. — Visa mig det sigillet! utropade herr de Bois-Dor djupt rörd. Den mohriska qvinnan skakade hufvudet och sade: — Jag har det icke. — Denna qvinia misstror 035, yttrade markisen, vändande sig till Lucilio, och dock intresserar mig hennes berättelse mera än hon kan ana. Hvem vet om icke...? Hörpå, min store vän, försök åtminstone få veta af henne,