Dagens Nyheter – 2 oktober 1868, sida 2

närma sig honom med en ödwjuk helsning. Bekantskapen var snart gjord. Bägge dessa män märkte genast, sedan de första orden blifvit vexlade, att da voro lika ärelystna. Kyrkoherden bad dAlvimar följa sig hem och hålla tillgodo med en landtlig frukost. — Jag kan ej, tillade. han, erbjuda er något annat än en högst onkel anrättning; j2g har ej att förfoga öfver ett sådant kök som det som finnes på slottet. Jag har hvarken betjenter eller vasaller, som kunna betjena mina gäster. Mitt tarfliga bord skall sålunda lemna er nog matlust öfrig att göra heder åt markisens frukost, hvartill. det ringer om två eller tre timmar. Uti dessa ord låg en liflig afand mot slottet, som icke undföll spanjoren. Han skyndade sig att mottaga anbudet, viss om att af kyrkoherden få veta allt hvad han af markisens gästfrihet hada att hoppas eller befara: . EE XIV. Till en början talade herr Poulain godt om slottsherren. Det var en ganska förträfflig man, sade han, och vidare: att han hyste de bästa afsigter samt var frikostig mot de fattiga (det kunde ju iogen förneka); men beklagligtvis, menade presten, ådagalade han, då han utdelade sina allmosor till böger och venster, att han icke hade någon urskiljning, emedan han härvid icke rådförde sig med den naturlige medlaren mellan slottet och kojan, socknens själasörjare. Han var mycket dåraktig och dertill farlig genom sin samhällsställning och sin rikedom samt genom de föredömen af förfinad sinnlighet, lättsinne och religiös likgiltighet, som han gaf sin Tymgitning