Dagens Nyheter – 2 oktober 1868, sida 2

och förställning. Efter all sannolikhet var han lika mycket som WAlvimar sjelf fästad vid det verldsliga lifvet; ty knappt hade ban sett den eleganta. och allvarsamme främlingen komma ut ur kyrkan, förrän han genast frågade sig sjelf, hvem den obekante mannen kunde vara. Han visste mycket väl att en gäst ankommit till slottet, ty han hade nästan ingenting annat att göra än att underrätta sig om allt hvad som anugick markisen; men hur kunde väl en så gudfruktig man som dAlvimar var — det utvisade hans tidiga besök i kyrkan — umgås med en i-religiöst afseende så opålitlig man gom herr de Bois-Dor? Under det hån sökte af hushållerskan på siottet viana några upplysningar i detta hänseende, märkte han att han icke en enda gång kunde vända sig om, utan att finna främlingens ögon oafvändt fästade på sig. Han gick derför med Bellinda några steg längre bort; ty han var en man söm ej gerna ville helsa på en person, innan ban visste hvem och huruadan denna person var. TAlvimar, som insåg eller anade hvad han tänkte, beslöt dröja qvar på kyrkogården och jlanda afvakta ett lämpligt tillfälle att tilltala hocoOm. Under det han stod der, grubblade han på sin bestämmelse, ett problem, hvarmed hans tankar jemt voro sysselsatta; och vid åsynen af grafrarne bief han ännu sjukligare till lynnet än han vanligtvis var. DAlvimar trodde på kyrkan, men han trodd: Jicke på den sanne Guden. För honom val : kyrkan företrädesvis ena tuktoch skräckinstitutioc, och etttortyrverktyg, hvaraten obeveklig och grym Gud betjenade sig för att upprätthålla sin makt och sitt anseende. Om han noga reflekterat öfver Kristus, skulle han lät ha låtit sig intagas af den öfvertygelsen att