Dagens Nyheter – 1 oktober 1868, sida 3

undgå att fråga sig sjelf om orsaken till denna kontrast; och som det just icke låg i hans natur att tävka det bästa om menniskor, drog han den slutsatsen att markisen måhända dolde sin förmögenhet, ej derför att han var girig, utan emedan den källa, hvarur denna rikedom härflutit, var något grumlig. Det var också icke så ntan att han hade rätt. I likhet med de flesta ädlingar på denna tid hade Bois-Dorå icke funnit några samvetsbetänkligtketer vid att rikta sig under de inhemska oroligheterna på bekostnad af åtskilliga kloster samt gerom att utskrifva krigsgärder och för öfrigt göra sig till godo eröfrarens rätt. Om tillvaron af denna förmögenhet, hvaraf herr de Bois-Dort cmellertid gjorde ett värdigt bruk — ty han var mycket frikostig och välgörande — sväfvade således ingalunda Chåtre:s invånare i okunnighet; men den gamle mannen undvek med mycken omsorg att genom uppbyggande af ett stort och präktigt slott samt genom att föra ett lysande lefnadssätt fästa provinsens styrelses uppmärksamhet på sig. Han visste nog att dessa småtyranner, som utsögo Frankrike, ej skulle sakna s. k. lagliga förevändningar att komma åt hans rikedomar. DM Alvimar genomvandrade trädgårdarne, löjliga skapelser af hans värd, öfver hvilka denne säkerligen var mycket stoltare än öfver sina krigiska bedrifter. Bois-Dor6 hade fått i sitt hufvud att inom en ganska inskränkt rymd förverkliga Isauras trädgårdar, sådara de i Astrea finnas beskrifna: detta förtjusande ställe hade fontäner och par: terrer, hade allter och skuggor. Den stora skogen med dess förtjutande irrgångar föreställdes af en lummig labyrint, der ej saknade: hvarken en fyrkant af hasselbuskar, eller kärlekens eanningskälla, Damons och Fortunas grotta eller den gamle Mandragos håla.