Dagens Nyheter – 30 september 1868, sida 2

sande barn, hvars far han kunde vara; men ännu var han tillräckligt ung, för att minnas det han älskat, och i djupet af hans hjerta låg den bittra känslan af hans enslighet i detta lifvet. Under det hans tånke försjönk i det förflutna, började han ofrivilligt spela en italiensk visa, som markisen tyckte synnerligen mycket om, Han spelade den med så mycket behag och assion att Bois-Dor i sin förtjusning utbrast, begagnande sig af sin favorited: — Himmelska Gudar! nl behöfver icke någon tunga att tolka er kärlek, min store vän; och om föremålet för er låga vore här, så måste hon vara döf, för att ej uppfatta att hela er själ är hennes. Men vill ni ej låta mig läsa dessa sidor, som ni skrifvit? Verkliga förhållandet var att Giovellino ganka ofta sjelf fann sig vara större artist och svärmare än filosof. Hans natur var på samma gång entusiastisk och grubblande. Emellertid begaf sig herr de Bois-Dor till sin nattkammare, som låg öfver salongen. Markisen hade talat sant, då han sade åt Lucilio att ingen qvinna någonsin inträngt i denna helgedom, liksom icke heller uti de angränsande kabinetten: och till och med Bellinda hade på det strängaste blifvit förbjuden att våga sig dit. Den gamle Mathias, som fått tillnamnet Adamas af samma skäl som Guilette Carcat måst kalla sig Bellinda, och Johan Facbot OClindor, hade ensam rättighet att vara tillstädes och hjelpa markisen, då denne gjorde sin toalett, och han var såiedes den ende som kände alla dithörande mysterier. Såsom vanligt, fann Bois-Dor6 i sitt sofgemak endast Adamas, som var sysselsatt med att laga i ordning papiljotter, puder och parfymer, hvilka skulle till och med under natten