Svenska Nordpolsexpeditionen. Följande intressanta bref från chefen å ångaren Sophia, dateradt Kobbes Bay den 30 aug., meddelades i gårdagens Posttidning: Just återkomna från i föregående bref omnämnda resa mot Grönland, hafva vi funnit kolfartyget ännu här, hvarför jag i hast bifogar några rader, ehuru jag omöjligen hinner göra tillägg! till min offlciela rapport. Vår färd, ehuru egentligen hvarken lyckad eller särdeles hoppgifvande för ett längre framträngande mot polen, har dock varit mycket intressant och lirorik. Vid afgången hiirifrån förra söndagsafton sattes kursen så pass nordvardt, att vi vid Greenwichs meridian skulle vara på höjden af 809 30, för att derefter åter böja mot söder, för att vid Grönlandskusten vara på 809, som Nordenskiöld betecknat. Redan måndags morgon sågo vi dock, och voro vid middagen inne i isen; jag styrde dock på, tills den blef så tät, att ingen möslighet fanns att komma vidare. Det enda viiderstreck, i hvilket skyn nu angaf öppet vatten, var NO.; och ehuru jag naturligtvis med det angifna målet, Grönland, sökte tränga sydvardt öfver, blef jag ritt glad, när Nordenskiöld ansåg det vara bättre att gå i den direktion, himlens utseende angaf vara siäkrast; ty af allt var det ingenting jag från början varit mera angelägen om, än att, medan innu årstiden vore fördelaktig för att kunna se och dömma, undersöka isen. Vi styrde således mot NO. med ordren: fullt segelbart vatten om styrbord. På tisdag förmiddag hade vi en frisk 5S0.; vattnets temperutur var 29.4 och förhoppningarna att komma högre in fartyg förut med säkerhet kan anses hafva varit, var stor, till dess vi vid middagen hade is igen. Ännu hade vi ej sett annat än lös is; men på onsdags afton kl. 9 kommo vi till en fullkomlig iskontinent och styrde med NNV. kurs långs densamma. Detta var ytterligt exciterande. Slutligen kl. half 12 på natten började den öppna kilen i isen att smalna, så att den ej var mer in 2:ne fartygslängder bred. Vädret var herrligt, och jag lade fast vid iskanten och lodade på 930 famnas lerbotten. Nordenskiöld och Pelander gingo ett stycke utåt isfiälten — det var sådan is gom Parry fåfängt sökt — visserligen en och annan hummock (knöl) men i allmänhet inga andra höjningar och sinkninger än hvad den frusna snön bildade. — Hvart man här blickade såg man på båda sidor om fartyget intet annat än en oindlighet af is, ungefär som om wvi gingo genom cen kanal som gick genom ett slättland, men allt i förstoring, — en följd af den hår mirkvärdiga refraktionen. Då wi åter lemnade, styrde vi långs babords is, och det förflöt 3 timmar innan vi åter kommo till lös is. Enligt beräkning, som förts med ytterlig noggranhet,