Dagens Nyheter – 30 september 1868, sida 2

samheten ur hans väns ögon framlockade stora äran, som fastnade i hans tjoeka svarta mustacher. — Åh strunt! sade han, ni betalar mig mer än väl genom att älska mig så mycket! Det är derför billigt att jag i min ordning belönar er, genom att säga er något om den täcka Lauriane. Men bör jag väl tala om hvad hon sagt om er? Ni blir väl icke alltför uppblåst foraf? ... Nej? Nå, så hör då: Först sade on: — Hur mår er druid? — Jag svarade henne att denne druid var snarare hennes än min, och att hon ej borde glömma bort, det Climantes i Astrea endast var en föregifven druid, lika bedårad som hvarje annan älskare, hvilken uppträder i denna beundransvärda historia. — Ja, ja, svarade hon, jag hör att ni vill narra mig; men om denne Climantes vore så förälskad i mig som ni säger, skulle han i dag ha gjort er sällskap hit; nu ha ju två veckor förflutit, under hvilka vi inte sett en skymt af honom. Kanske ni påstår att han, såsom det tillgår i Astrea, får spasmer vid blotta ljudet af mitt namn och uppgifver suckar, som tyckas vilja spränga hans bröst? Jag tror ingenting af allt det der och anser honom snarare såsom en obeständig Hylas! Som ni ser, fortfar den älskvärda Lauriane att drifva litet gäck ned Astrea, er och mig; likväl sade hon, då jag reste vid qvällens inbrott: oo— Jag vill att ni i öfvermorgon tar med er hit både druiden och hans säckpipa; i annat fall lofvar jag er att ni ej får en enda vänlig blick af mig. Den stackars druiden lyssnade leende till herr de Bois-Dorås ord; äfven han förstod skämt, det vill säga att upptaga ett skämt såsom sådant. Han såg i Lauriane endast ett förtju