Dagens Nyheter – 30 september 1868, sida 2

han är en vän till Wilhelmj d Ars, att han sväfvar i fara, att han måste gömmas och, i händelse så behölves, försvaras. Men öfverraskar det er icke, att denne främling sedan sin ankomst till slottet ej en enda gångkallat mig afsides, för att anförtro mig sin belägenhet, eller att han icke meddelade mig sitt förtroende då vi åkte tillsammans hit? Lucilio, som beständigt hade till hands en penna samt papper, skref till Bois-Dorå: — Spanskt högmod. — Ja, återtog markisen, som, innan den stumme hunnit skrifva orden färdiga, redan till en del läst och till en del anat innehållet, hvilket gick desto lättare, som han under två år blifvit van att af de första bokstäfverna gissa sig till orden; Kastiliansk högdragenhet — det var just hvad jag också inom mig sagt. Jag känner mer än en af desse hidalgos, och jag vet att de icke anse sig begå en ohöflighet genom att vara förbehållsamma. Jag måste derför utöfva gästfrihet mot honom, såsom det i fordna dagar gick till, respektera hans hemligheter och visa honom en vänlig uppsyp, som vore han en gammal bekant, om hvilken man tror det bästa. Men ingenting tvingar mig att gifva honom det förtroende han vägrar mig, och det är af den orsakon jag i hans närvaro låtit er sitta i ett hörn af rummet, såsom en stackars legd musikant. Emellertid beder jag er nu, min store vän, en gång för alla, att ni ville ursäkta mig den brist på artighet, hvartill jag af omsorgen om er säkerhet ibland nödgas göra mig skyldig; af samma skäl torde ni också ursäkta att jag låter er gå i sådana der simpla och illa gjorda kläder. Den arme Giovellino, som i hela sitt lif aldrig varit så väl klädd och så ömt vårdad, afbröt markisen genom att trycka hans händer, och Bois-Dor blef rörd, då han såg hur tack