Dagens Nyheter – 26 september 1868, sida 3

Hvarjehanda nyheter. Samtal. 4. (till en bodbetjent): God dag! Är hr B. hemma? Jag ville gerna ha en afbetalning på min räkning i dag. Bodbetjenten. Hrr, patron kan into träffas; han har blifvit tokig. A. (öfverraskad): Nå, men han har väl arrangerat så att jag får betaldt. Bodbetjenten. Nej, så tokig var han inte. nger och bättring. I franska staden Courbevor? afled för ett par veckor sedan en mycket gammal qvinna, som hette Annette Legrand. Hon hade tjenat 20 år der i staden på en krog. Man visste icke hvarifrån hon var, hvilka hennes föräldrar varit, om hon hade någon slägt, eller hvad hon i yngre åren förehaft. Frågade man henne derom, så gaf hon alltid undvikande svar. Man fann detta underligt och förstod att det varnågonting hemlighetsfullt med henne, men som hon var ordentlig, flitig, ärlig och klok — ett riktigt mönster för tjenare —, så behöll man henne i tjensten, desto heldre som hon nöjde sig med liten lön. När hon var död, upptäckte man ändtligen de vigtiga skäl som förmått henne att dölja sitt förflutna Nf. Man fann på hennes vensta arm inbrändt namnet Marie Birou och derbredvid namnet Petit. Man erinrade sig då, att år 1847 hade en hustru Marie Birou och en vinhandlare Petit blifvit i Paris anklagade för att i samråd ha, medelst gift, tagit den förras man afdaga, och att Petit derför blifvit dömd till döden samt afrättad, men Marie Birou till lifstidsfängelse med straffarbete. Hon befann sig i St. Lazare-fingelset, då revolutionen utbröt 1848. Fängelset blef öppnadt några timmar under den första villervallan. Marie Birou slapp ut och försvann för verlden: Man glömde till och med att söka efter henne. Ingen vet huru hon fann utväg att komma till Courbevord, ingen minnes huru hon först fick tjenst der, men alla i den lilla staden erinra sig att en tåligare och mera god varelse än denna botgörande Magdalena hafva de aldrig sett. En skizz från Baden-Baden. En bekant tysk sångare har meddelat en Berlinertidning följande historiette såsom en illustration till den franska demi-mondens göranden och låtanden på de tyska badorterna: Sångaren sammanträffade i Baden-Baden med fröken Artöt och visade sig ofta på morgonpromenaderna vid den, sedan en sejour i Wien honom bekanta, sångerskans sida, och hade fiera gånger den äran att på reunionsbalerna åtfölja denna dam såsom cavaliere servente. Detta var nog för att hos de vid badet till hundratal närvarande damerna från Paris demi-monde göra honom misstänkt för att vara kolossalt rik; man ansåg honom vara en rysk furste eller en indisk nabob, och loretterna trängde sig med den äldskvärdaste oförskämdhet till hans sida, hvarthän han än vände sig. Vår hjelte fann det skämtsamt nog att låta de gasterande damerna förblifva i deras ljufva villa; men han tvingades snart att bekänna kort. En afton, temligen sent, gick han ut och promenerade i den ståtliga parkan samt mirkte snart att en mycket luxuöst klidd dam följde honom i hälarna. Sedan han vikit af in i en folktom all, framrusade den sköna plötsligt och sjönk, sedan hon hunnit i fatt honom, med ett svagt, konstladt skrik till marken. Förskriäckt rusade sångaren fram för att bistå henne, men knappast hade han hunnit fatta hennes hand, förrän loretten med en förvånande naivitet sade: Ändtligen märker ni mig då, min herre! . .. Jag har nyss förlorat mina penningar vid spelbordet, var så god och låna mig tjugo napeleondorer! Riddaren stammade bestört: Min fröken, jag eger för ögonblicket icke så mycket pengar. Knappast hade hade uttalat denna uppriktiga bekännelse, förrän den lånesökande damen åter stod på benen och sprang ifrån honom. Förenade i lifvet oeh i döden. I en kommun i södra Frankrike bodde två bröder Levelafaude, den ene 63, den andre 57 år gammal. Alltifrån den yngres späda år hade de lefvat i den SER CE ST