Dagens Nyheter – 25 september 1868, sida 3

ansigte mörknade; endast på detta sätt gaf han för sina vänner tillkänna sitt missnöje. Laurigne såg att hon gått för långt, ty hon hyste en uppriktig tillgifvenhet för sin gamle granne, och när khan ej fann hennes upptåg roliga, kände hon icke mera sjelf någon lust att skratta. — Nej, min herre, sade hon åt sia far, tillåt er dotter säga att ni skämtar. Markisen hade då änvu långt qvar till sioa tjugo år, och med afseende derpå var också hans handling desto mera berömvärd. — Hvad befalls! var han ej tjugo år? ropade ännu en gång herr de Beuvre; skulle jag ett tu tre ha blifvit äldre än han? — Man är aldrig äldre än man ser ut, återtog Lanriane, och det behöfs bara att se på markisen... Hon afbröt! plötsligen hvad hon tänkte säga, då hon ej hade mod att genom en så uppenbar osanning söka trösta Bois-Dor6; men det var nog med henne3 afiigt, ty han hade lyckligtvis måttliga anspråk. Bois-Dor6 tackade henne med en blick och hans panna klarnade; herr de Beuvre började skratta; dTAlvimar beucdrade Laurianes fina takt, och stormen var afvänrd. (Forts.) fr Ett godhjertadt fruntimmer frågade en sjöman, som nyss hade blifvit räddad ur sjönöd, huru han hade känt sig medan han låg och kämpade mot böljorna. — Våt, mycket våt, fruv, svarade den lugne gasten.