Dagens Nyheter – 25 september 1868, sida 3

jord, Skorstenen tr ttlckt med ett lock, som invändigt är stängd med en rigel, så att det ej kan öppnas utifrån af någon nyfiken eller spektakelmakare. Ofvan locket iär anbragdt en ringklocka, hvars snöre räcker ned till den döde, så att han kan komma åt att draga i det. Vi hoppas att man nu förstår inrättningen. Föreställ er, bästa lisare, att man har begraft er igår, men att ni icke är död — hvilket säkerligen ingen önskar — utan bara stendöd. Ni vaknar i dag nedmyllad i en kyrkogård, men uti en af hr Westers kistor. Då händer ett af de tu: anhtingen att ni känner er rask och duktig, eller att ni är Kien och svag. Är ni rask, så fattar ni med händerna tag i det stadiga snöret som hänger öfver ert hufvud, kryper först med hufvudet, sedan med axlarne, slutligen med hela kroppen in i skorstenen, halar er uppför den, öppnar locket, hoppar muntert ned på marken och går hem, för att göra er fru en öfverraskning. Är ni klen, så öppnar ni lådan under er, äter ett stycke bröd med skinka och dricker ett par glas vin, låter maten smilta en stund, och sedan ni härigenom hemtat krafter, fattar ni klockstringen och ringer samman, så att hela grannskapet rusar till kyrkogården och hjelper er upp ur det underjordiska fingelsehvalfvet. Tidningen le Courrier des Etats Unis berättar att uppfinnaren nyligen i Nework anställt försök med sin likkista i närvaro af en förtjust publik. Han lät begrafva sig. på 6 fots djup i trädgården till ett bryggeri. Sedan han uppehållit sig halfannan timma i de dödas rike, ringde hanen stund, och derefter såg man locket på skorstenen öppnas och den uppståndne nicka gladt åt de kringstående. För några år sedan omtalades en dylik uppfinning af de holländska tidningarne med stor glädje och gamman. Äfven då anställdes ett offentligt experiment af uppfinnaren, som hette Leder. Man lade honom i en likkista och sänkte ned denna i jordens sköte, under iakttagande afalla de föreskrifter, som den begrafne sjelf hade lemnat. Emedan han under hela tre timmar derefter icke gaf något tecken till Hf och publiken blef otålig — ty representationen. churu mycket intressant, var ändå icke mycket rolig, — beslöt man va upp den förmente döde. Tyvärr! den skendöde varverkligt död. Vare sig att hans försigtighetsmått icke varit välberäknade eller han just då fått slaganfall: nogaf, man fann i kistan ett verkligt lik i stället för ett provisoriskt. Denna händelse skadade uppfinningens framgång. Nog var den ändock vird att tänka på. Jag, för min del, kan icke gå in på deras mening, som säga att, när man är död, när arfvingarne ha bestiillt sorgkläder och itankarne delat arfyet, är det oskickligt att stiga upp ur grafven och komma hem och störa de goda anordningarne, isynnerhet som det alldeles icke är gifvet att Begrafningsbyrån — i fall det sker i Stockholm — lemnar tillbaka afgiften för den obefogade begrafningen. i