Dagens Nyheter – 25 september 1868, sida 3

des icke der på orten; jag var page ät den tappre Cond, den nu lefvandes farfar och en karl af helt annat slag, det kan jag försäkra er. — Hör på, sade Lauriane, som till hvad pris som helst ville blidka sin far och förekomma en tvist mellan de båda gamle; vår markis får lof att medgifva det han var med vid Sancerres belägring och der gaf lysande prof på sin tapperhet, hvilken hela verlden vet att uppskatta, men som han sjelf af blygsamhet ej vill höra talas om. — Nog måste ni, Beuvre, veta att jag ej deltog i denna belägring, återtog Bois-Dorå; jag vistades ju på den tiden här och var er granne. — Nu är ej fråga om den sista belägringen, som egde rum i sistlidne maj månad och som endast räckte tjugofyra timmar; jag menar den stora ryktbara belägringen 1572. Bois-Dor hyste en afgjord förskräckelse för allt hvad årtal hette. Han började hosta, oroligt vända sig på stolen och maka om vedträden i kakelugnen, . hvilka ännu icke voro nedbrunna; men Lanriane hade beslutat offra honom, öfverhöljd af berömmets blomsterkransar. — Jag vet mycket väl, sade hon, att ni då var, helt ung, men ni hade redan då ett lejons mod. — Det är sannt att mina vänner gjorde underverk af tapperhet, svarade Bois-Dor, och att det gick ganska hett till, men så ung som jag var, kunde jag i handlicg ej motsvara min goda vilja. — Men för f—n, utropade herr de Beuvre, stampande med foten i golfvet, ni tog ju två fångar! Jag kan blifva galen, då jag hör en krigare som ni förneka sina bedrifter heldre än att tillstå sin ålder! Bois-Dor6 kände sig djupt sårad, och hans