Dagens Nyheter – 24 september 1868, sida 3

ASSA Ne bedja, ty det brukade hon ej göra i denn: katolska helgedom, som vanligtvis hölls stäng och blott betraktades såsom en vördnadsvärg minnesvård — utan i afsigt att försäkra sig om ett förhållande som i högsta grad uppskakat henne. I detta lilla kapell fanns ett under årens lopp mörknadt och neddammadt porträtt, hvilket icke visades för någon, men som man låtit sitta qvar der man funnit det, emedan man velat att allt skulle förblifva i samma skick, som under familjhelgonets tid. Endast två gånger uti sitt lif hade Lauriane sets detta porträtt. En gång gjorde slumpen att en gammal qvinna, åt hvilken man anförtrott städningen af kapellet, under det hon var sysselsatt med att aftorka dammet, öppnade ett slags skåp, som inneslöt porträttet. Lauriane var då ett barn, och utan att veta huru det kom sig, blef hon rädd för den bild, som mötte hennes blickar. Den andra gången, och det var icke så lävge sedan, berättade hennes far den olyckliga furstinnans historia och tillade dervid: — Och likväl hatade icke vår heliga stammoder detta vidunder. Vare sig hon nu älskat honom rågon kort tid innan hon fick kännedom om de brott, till hvilka han gjort sig skyldig, eller hon, endast ledd af den kristliga kärleken, ansåg för sin pligt att bedja för brottslingen, nog af, hans porträtt blef af henne upphängdt i kapellet. å Lauriane förnummit, hvem den fasaväckande taflan föreställde, hade hon velat återse densamma. Hon bade betraktat porträttet uppmärksamt och med kallblodighet samt inom sig svurit att aldrig gifta sig med en man, hvilkens ansigte, om än aldrig så litet, påminte om denne afskyvärde skurks anletsdrag. Oaktadt hennes själslugn vid detta tillfälle hade hon under någon tid beständigt sett Spös