Dagens Nyheter – 23 september 1868, sida 3

förde på scenen. DAivimar fann honom vid första påseende högst obehaglig. Men det sätt, hvarpå dena gamle äjlingen mottog Bois-Dor, utplånade hos GAlvimar det oangenäma intryck, han straxt erfarit. Herr de Bauvro hade stigit upp, för att premarkiser, hvilka Moliöre trettio år derefter insentsra Wilhelms vän för markisen samt erinra denne om hans löfte att flera dagar vara den unge mannens värd. oo Jag skulle ha önskat, att jag sjelf fått herbergera er, sade herr de Beuvre, såvida jag varit hemma hos mig; men jag kan icko glömma, att iag vistas hos min dotter, och dessutom är detta hus mindre rikt och komfortabelt än ert, mio käre Sylvain. Vi vilja derföre icke beröfva herr do Villareal den treinad, som der väntar bonom. — Jag vill icko vederlägga ert öfverdrifvet blygsamma tal, svarade Bois-Dor; ty måhända kan det förblända herr de Vil areal ända derhän, att han förmås att stenna länge under mitt tak. Framsträckande sina långa armar, omfamnade han den föregifae Villareal; och efter att I bafva utbrustit i ett godt skratt, som gaf honom tillfälle att visa sina stora, hvita tänder, sade an: — Vore ni också hin sjelf, mia herre, så skall ni, från och med den stund, ni anförtror er åt mig, blifva och vara för mig en bror. Han aktado sig väl för att säga en son. Han var rädd för att på micsta vis låta ana sin ålder, hvilken bana trodde vara outgrundlig, emedan han sjelf bade glömt den. Viilareal MAlvimar skule gerna ha undandragit sig denna omfamning af ca katolik, så nyligen omvänd, desto heldre som de parfymer, hvaraf markisens hela varelse var genomträngd,