Dagens Nyheter – 19 september 1868, sida 2

dArs. . Bois-Dor6 hann ej en3 lära känna honom riktigt; ty hans far hade tidigt låtit honom anställas i hertigens af Savoyen tjenst, och han dog på ett sätt som... Här blef Wilhelm ånyo afbruten genom en händelse, som syntes dAlvimar mycket oläglig, vare sig derför att han börjat fatta intresse för sin följeslagares meddelanden eller emedan han, såsom varande spanjor, i allmänhet icke kunde finna sig vid något slags afbrott. TI. Det var ett ziguenarband, som legat gömdt i ett dike utefter vägen, och som, likt en svärm sparfvar, flugit upp, då det hörde ryttare nalkas. Men ziguenarne visade sig vara mycket tama sparfvar; ty i stället för att flyga sin kos, närmade de sig intill hästarne, hoppande, framsträckande händerna, hojtande och görande allehanda ömkliga miner. Wilhelm endast skrattade åt deras besynnersliga åtbörder och var nog frikostig att gifva dem allmosor; men dAlvimar visade sig mycket butter, och då de satte hans tålamod på ett alltför hårdt prof, ropade han, i det han hotade dem med sitt ridspö: — Ur vägen! ur vägen, pack ! Han gick till och med så långt att han försökte slå en gosse, som fattat tag uti stigbygeln och blickade upp till honom med denna på en gång bedjande och gäckande min, som utmärker barn, uppfostrade till landsstrykare. Gossen undvek det honom tillämnade slaget, och Wilhelm, som befann sig bakom honom, såg honom taga upp en sten, som han säkerligen skulle ha kastat på dAlvimar, om icke en annan något äldre yngling, tillhörande bandet, gonom bannor och hot afskräckt honom derifrån.