LJ Hvarjehanda nyheter. Carl SII:s torg förr och mn. Förr vadade man der i en sjö med sandbotten, nu i en sjö med lerbotten. Man kan just icke säga att promenaden vunnit på förändringen. En tvetydig reskamrat. I Mariestads Weckoblad låses: Nedanstående sannsaga har blifvit oss meddelad. Vi sätta inte mycket tro till den, men — eden låter bra.: För någon tid sedan formerade tvenne resande bekantskap med hvarandra i en jernvägsvagop. Sedan de med en öppenbjertighet, ovanlig hos medelålders männer, redogjort för sina förflutna och närvarande förbållanden, tycktes bekantskapen tvärt hafva öfvergått till vänskap dem emelian. Dock, hvilken illusion! Vänskapen finnes icke mera till, blott till namnet. Framkomna till —8 station, der tåget sku!le stanna, och hvarest följaktligen nattqvarter skulle tagas, uppmanar den ene resanden den andre att medfölja honom till ett gammalt kändt ställe, der han under gina resor flera gånger tilibringat natten, och hvarest man bodde för billigt pris. Aunbudet emottogs med tacksamhet och de följdes åt dit. Morgonen derpå stiger den på stället sist bekante tidigt upp, och säger sig vara nödsakad att medfölja morgontåget. Han kläder sig skyndsamt, och, efter ett ömt och rörande farväl, skyndar han ut och kilar till stationen. Något litet derefter påkläder sig den qvarvarande reskamraten; och då han skulle 82 hur dags det led på morgonen,hade bans klocka försvunnit, jemte det oumbärligaste för en reaande — portmonrnän. Förakräckt öfver denna sorgliga upptäckt, skickar han ögonblickligen en af vårdens söner upp till tåget, med tillsägelse stt taga fatt på junkern, tilis han blefva färdig. Skäl men anträffades väl, men ingenting återbekomsg, och han for sin väg; hvart, hads ingen reda på. Nu för några dagar sedan, efter 6 veckors förlopp, sammanförde bändelserna dem åter ien jernvägsvagn, dervid den gamla värskapen snart förnpyades, sedan den besulne vännen fått full errättning för de effexter, som i hastigheten och mot hans vilja medföljde honom! Godt, då det slutag 8å.