Dagens Nyheter – 14 september 1868, sida 3

Honsthamdlaren och konstnären. In i Paris mycket bekant konsthandlare, M., kom för några dagar sedan till en ung landskapsmålare, Panl G., som tre år efter hvart annat fått äran utställa taflor på konstexpositionen. — Hur mycket vill ni ha för den der taflan? frågade handlanden, pekande på ett landskap från Provence. — Femton hundra frank, svarade artisten. — Bah, den der ir inte värd 200 frank... på sin höjd 150. — Hundra femtio! utbrast målaren. Jag skulle vara nira att svälta ihjäl, innan jag sålde den tafJan för 150 frank! — Nå, så väntar jag, genmilde konsthandlaren flegmatiskt. En förment dåre. . Till direktören för ett därhus i London anlände nyligen ett fruntimmer, utsökt väl klädt och sårom det tycktes hörande till den förnäma societeten. Hon meddelade att hennes man blifvit sinnesrubbad, men att hars vanvett vore af det stillare slaget, bestående i en fix id6 att ban blifvit bestulen på dyrbarheter, hvilka han enträget ber att man måtte återlemna åt honom, Direktören lofvade villigt emottaga patienten, för hvars underhåll fruntimret på förhand erlade en half månads betalning. Följande dagen återvände hon med sin patient, som fördes i ett för honom iordniagstäldt rum, och sedan fruntimret gifvit ytterligare irstruktioner om hans vårdande, aflågsnade hon sig i tysthet. Efter en timmas förlopp började patienten högt ropa, att man skulle återställa de smycken han medfört. Doktorn tillEs