Dagens Nyheter – 14 september 1868, sida 2

mån, gjorde för mig nödigt att söka begagna honom i detta mitt företag, nemligen att utleta, hvad Fravkrike ansåg ädlast och skickligast att föra en spira. Redan år 1808 vid vestra armån, då prinsen af Ponte-Corvo ledde till en del den krigshär, som ifrån Danmark skulle inbryta i Sverige, hade jag förutsett, alt en tronförärdring skulle blifva en ratoarlig följd af sakernas ställning genom Gustaf Adolfs sätt att föra rikets styrelse, samt förmodade då, att en fransk Prins skulle bestiga Svea tron, ej genom främmande makters, utan svenska folkets kallelse. Vid revolutionen 1809 hindradez3 jag af blessyrer att taga någon verksam del deri, och ödet kallade Carl August till Carl XIII:3 efterträdare. — Jag förbigår alla de orsaker, som förmådde det då rådande partiet att upphöja till konung den gamle Carl XII, samt kalla till dess efterträdare Carl August, men bestrider blott klokheten af denna handling, och Sveas skyddsengel tycktes fordra ett försoningsoffer, för att sedan vaka öfver detta urgamla rikes sällhet. Genom regeringens svaghet förlorades Finland, och allt var nära sin upplösning vid Carl Augusts bortgång; således kunde Svea nu ej längre ega bestånd, om samma svaghet fortfore i regeringen. — Allt detta var jag nödgad att yppa för Lapie och föreställde honom, att Sverige fordrade den bästa, Frankrike egde, då jag för honom nämnde prins Ponte-Corvo, Macdonald, Beauharnois m. fl. Efter en stunds tystnad svarade Lapie, att prinsen af Ponte-Corvo borde blifva den, som utsågs till Svea kronprins, men bad mig dock återkomma den följande morgonen, att vi måtte vidare fortsätta detta vigtiga ämne. Med verkligt smickrande deltagande emottog Lapie den nyhet, att Sverige hyste ett stort parti, som önskade en fransk hjelte till kron