Dagens Nyheter – 12 september 1868, sida 3

hade vingar; vi lemnade åt de andra att framföra det officieia budskapet; vi ville emellertid mundtligen förkunna hvad som gjorde oss så lyekliga. Vi voro i denna stund såsom tvänne barn; nedkomna på gatan togo vi hvarandra i handen och sprungo så fort vi kunde; ty Valentine bade i en hast återfått hela sia styrka. Vi behöfåo tre minuter, för att hinua fram tl rådhuset. Några grupper stodo språkande derautanför. När man roärkte vår brådska, frågade man 053: — Hvart ämnani er? — Till råäsalen ... der uppe... Herr Gouault... har fåst våd... — Han är ej mera Ger... spring, man bar redan fört bort honom, Jag ryste. — Hvart? skrek jag, fettande Valestines hand; ty jag märkte att kon vacklade och höll på att digpa ned. — Till Marche-au-Bl... Skynda er...Jöncu kunna ni hinna fram i tid. Jeg kundo hinna fram! jag var utom mig. Jag begynte åter springa, dragande Valentine med mig. Andra vänner, som anade huru allt förhöll sig, sprango Mven. Men afståndet var ganska stort. Möjligen, tänkte jag, hade herr Me:grigny begifvit sig direkto till den plats, der afrättniagen skullo ske, i stället för att, såsom vi, taga den långa krokvägen förbi rådhuset. Vi skulle kanske möta berr Gouault, Emellertid valkades vi målet, ännu cågra minuter, några sekunder, och vi skulle vara framme! Plötsligen stannade vi; ljudet af en i närheten aftlossad geviärssalva nådde våra öron. Valentine utslötte ett arskri och sjönk ned vid rain sida. Hon var tillistetejord. De stridiga känslor, som i detta ögonblick. bestormade mig, gjorde mig yri hufvudet. Jag vet icke, när Valentines ande flydde till en