Dagens Nyheter – 12 september 1868, sida 3

Eärömika. Det intressantaste under denna vecka borde ha varit prins Fredriks, vår fästmans ankomst, hans härvaro, hans görande och låtande. Men Dagbladets mångtusende läsarinnor blefvo missnöjda med hans höghet vid hans ankomst, ty han kom en timma tidigare än Dagbladet hade förutsagt, och de gingo således miste om nöjet att beskåda honom. Sedan har intresset äfven hos alla andra Stockholms täcka och otäcka invånare minskats dag efter dag: man kan icke i evighet underhålla sig med bara förväntningar å en prins, som håller sig undan och lefver i skogarne som en skogsmenniska. På Beckaskog — der var det att komma, se och segra. I Stockholm — ja der har högheten också kommit, men hvarken visat sig eller sökt vinna någon utom hofoch gardeskretsen. Men om man icke vid andra tillfällen fått se vår kära prins, så tog man skadan igen på galaspektaklet i onsdags. Teaterdirektionen stoppade Falluckan i fickan (den finns nu i fruktbodarne vid Arsenalsoch Stadssmedjegatan 10), fifftade upp salongen och beredde sig på det högtidliga besöket. I den rika belysningen erbjöd den fullsatta salongen — från parketten och de nedre raderna, der de hvita teaterkapporna och eleganta damtoiletterna effektfullt afstucko mot herrarnes svarta drägter, ända upp till fjerde raden, som dagen till ära visade en mera fashionable fysionomi än vanligt — en särdeles lifiig och praktfull anblick. Vid den kungliga familjens och deras gästs inträde i kungliga logen började naturligtvis hela parketten gå i vågor, halsar utsträcktes nyfiket från de öfre raderna, kikare och lorgnetter kommo i full rörelse och bakom ridån uppstämde kören, ackompagnerad af kapellet, af hjertans grund: Ur svenska hjertans djup 0. s. v. Under samma dödstystnad som hittills rådt sätter man sig, men ögonen äro ännu oafvändt fästade på den kungliga logen. Webers undersköna waldthornsqvartett, Vargklyftans tonfantomer och Agathas jublande aria söka förgäfves vinna någon uppmärksamhet, och måhända för första gången förklingar Friskyitsuvertyren utan attuppviäcka en storm af applåder. Först vid Agatha—Stenhammars stora scen och aria tyckes salongen känna sig disponerad för de odödliga tonerna. Efter spektaklets slut reser man sig under samma dödstystnad. Kong Christian uppspelas och afsjunges, och man går hem. Var det ej just roligt, så var det åtminstone högtidligt. Det föreföll som alla till åren komna herrar i salongen skulle, när de hvilade sina ögon från beskådandet af den kungliga l0ogens dyrbara innehåll, ha med en särdeles nyfikenhet betraktat hvarandras — hår. Hårfrågan hade varit den stående under flera dagar. Svart eller icke svart? Hjelper det eller hjelper det icke? Ar det farligt eller ofarligt? så frågade sig de som voro gråhåriga eller voro deran att blifva det, när de erforo att doktor Hamberg hade förklarat att