Dagens Nyheter – 11 september 1868, sida 3

Solförmörkelsen den 18 avg. Ur ett enskildt bref från d:r Hermann Vogel (lärare i fotografi vid handtverks-akademien i Berlin och medlem af den nordtyska solförmörkelse-expeditionen), skrifvet ombord på den ångare, som återförde expeditionen till Suez, och dateradt den 23 augusti, meddela vi följande utdrag: Den 18 augusti kl. 4 på morgonen lemnade vi vårt läger (i Aden, der expeditionen anställde sina observationer). Omkring nio tioudedelar af himmelen voro betäckta med moln. Resignerade rustade vi oss till arbetet... Vår uppgift var, att inom de tre minuterna som förmörkelsen var total, upptaga ett så stort antal bilder af fenomenet som möjligt. För detta ändamål hade vi formligen inexercerat 033 vid det fotografiska teleskopet, alldeles såsom urtillerister vid sina karoner. D:r Fritsche gjorde plåtarna i ordning i första tältet, d:r Thiele exponerade och jag framkallade i det andra töltet. Vi hade funnit, att det på detta sätt skulle låta sig göra att taga sex bilder på tre minuter. Det afgörande ögonblicket kom ailt närmare, den med oro och ledsnad af oss betraktade molnhimmeln visade till vår glädje nu några luckor, genom hvilka den breda solskifvan blef synlig, till en del skymd af månen, så att den såg ut som en skära. Det omgifvande landskapet visade sig i den sällsammaste belysning, ett mellanting mellan solljus och månsken. Den kemiska Jjusstyrkan visade sig påfallande svag. En profplåt gaf först på 15 sekunder en tillräckligt exponerad bild af moln. Allt mindre blef solskäran, och öppningarna i molnen tycktes vidga sig allt mera — vi började att hoppas! : De sista minuterna före den totala förmörkelser, som inträdde kl. 6 20, tycktes så att säga filyga fram. D:r Fritseho och jag kröpo skyndsant in i våra tält och stannade der; ar div totala förmörkelsen fingo vi, under des a omständigheter, tyvärr, icke se någonting alls. Vårt arbete började. Den första plåten utsattes försöksvis 5 och 10 sekuuder för ljuset, för alt se, hvilken tid ungefär vore den rätta. Muhbamed, vår svarte betjent, kom in i tältet till mig med den första kasetten. Jag gjöt framkallningsvätskan på plåten, med spänning afvaktande, hvad som på den skulle visa sig. — Då slocknade min lampa. — Ljus! Ljus! ropade jag — ljus! Men ingen hörde mig! Alla hade fullt upp att göra. Då sträckte jag sjelf ut högra handen genom tältöppningen, under det jag höll plåten i den venstra — fick lyckligt och väl tag i en liten brinnande oljelampa, som jag för säkerhets skull hade ställt i ordning åt mig, och nu såg jag den lilla solbilden framträda på min plåt: den mörka solskifvan var omgifven af en rad egendomliga upphöjningar på den ena sidan, på den andra visade sig ett sällsamt horn. Båda företeelserna fullkomligt analoga i båda bildersa. — Min glädje var icke ringa. — Men