Dagens Nyheter – 11 september 1868, sida 3

mot hvad man rådde honom till och äterkallade de ordres, han nyss förat gifvit. Under återstoden af natten rådde intet lugn De utländska trupperna skyndade sig attlemna Troyes genom S:t Jacques-porten, under det att franska armön redan samlades utanför Parisporten. . Klockan mellan 6 och 7 på morgonen öppnades portarne. En hop menniskor, tillhörande alla olika slags samhällsklasser, rusade omkring på gatorna, ropande: — Lefve kejsaren! Jag varseblef min far; han var mycket blek, den stackars mannen; men innan aftonen skulle han bli ännu blekare. Han kom springande mot mig. — Nåväl? — Jag har icke träffat kejsaren. oo— Kanske skall man låta honom förblifva i okunnighet om det förbållande, som oroar 03s. I samma ögonblick och likasom för att genast qväfva denna ryss väckta förhoppning, höjdes ett väldigt rop i närheten af det ställe, der vi stoio. Man varseblef Napoleon; han red i galopp, och folket, som från alla sidor helsade honom, ropade: oo— Lefve kejsaren! Rättvisa! Ned med förrädarne! Huru olika var ej det mottagande, han nu rönte, mot det som en kort tid förnt synbarligen bedröfvat honom! Eländet var större; landets sår, så att säga, mera pestartade; men det var tå ljuft att få tillfredsställa det hat, man allmänt hyste mot fienden, att man helt och hållet glömde sina egna lidanden; man ville hämnas; derför helsade man med så mycket jubel den väntade hämnaren. Och han — han var stolt och nöjd. Nu hade hans Ögon sin vanliga glans, och ett fruktansvärdt leende krusade hans tunna löppar. Han