Dagens Nyheter – 10 september 1868, sida 2

Herr Gouault tystnade helt tvärt, förde lackstången till ljuset, lät några droppar, som tycktes mig likna blod, falla på kuvertet samt blåste derefter ut ljuset. Han steg upp. — Nu, sade han, är jag färdig. Jag var enträgen. Då jag kom underfund med att förnuftsskäl icke hjelpte, sökte jag beveka honom genom alla möjliga medel. Bland annat talade jag om Valentine. — Ni är ioför Gud och mig, svarade han, Valentines make; jag är ej orolig för hennes skull, jag behöfver ej ens bedja er om att bli hennes beskyddare. Men jag vill dessutom förklara för er de skäl, som inverka på mig; ty jag är synnerligen angelägen om att ni, mina barn, skola förstå mig och gilla mitt handlingssätt. Om stormen går ötver och jag blifver qvar, skola vi sedan vara stolta öfver att jag icke rymt såsom en feg stackare; men om åter stormen kommer och rycker mig med sig, skola ni högakta mig för det jag intill sista stunden varit mina grundsatser trogen och utan fruktan kämpat för dem. Vidranges har rest sin väg och derigenom vanhedrat den sak, han med sitt intresse omfattat; jag vill icke, jag kan icke följa hans exempel. För att skilja mig från honom, för att visa att äfven bland 035, rojalister, finnas män med öfvertygelse måste jag stanna... Och hur göra mina öfriga vänner? — Jag tror att de äro mindre vågsamma än ni? oo— Det kommer sig, efter hvad jag antager, deraf att de icke komprometterat sig så mycket. Valentine visste att jag var inne hos herr Gouault; hon knackade på dörren. Hennes morbror lade några papper öfver det förseglade testamentet och sade derefter med en stämma, som man nästan skulle ha kunnat kalla munter: — Stig in, mitt bara!