Dagens Nyheter – 10 september 1868, sida 2

sterat soldater på fästningsvallarne och uppflyttat kanoner på Frans den förstes gamla hastioner, för att hålla invånarne inom vederbörliga skrankor. Döm om denna plågsamma belägenhet! Hvad hade händt? Var det verkligen kejsaren som återkom segrande? Hvad skulle man vänta, hoppas? Snön fortfor envist att falla; följden häraf var att den mjuka matta, som sålunda breddes öfver stengatorna, i väsendtlig mån förtog ljudet af detta buller, som är förenadt med all gatutrafik, hvadan man kunde höra ett aflägset sorl och larm, som tycktes vittna om att franska armen nalkades. Emellertid gick det icke an att tveka längre. Jag besökte herr Gouåult; han anade i hvilket ärende jag kom. Han var ensam i sin kammare; han skref. Jag ser ännu papperet, som låg framför honom, det tända ljuset, lacket och sigillet. Han var sysselsatt med att upprätta sitt testamente. — Ni ser, Maurice, sade han till mig med cat. leende; jag bereder mig att försvinna härifrån. — Ack! Gud vare lofsvad! Skynda er, min herre; de utländska suveränernas staber ha lemnat Troyes om några timmar. — Jag ämnar afresa, men jag flyr icke. — Hura? — Säger man icke att franska armån är i antågande. Jag afvaktar dess ankomst. oo — Men ni vet då icke?... — Hvad för slag? Att man skall angifva mig såsom förrädare?... Det vet jag. Men kejsaren har annat att tänka på än att straffa en gubbe, som gjort sin pligt. Hvad skulle det tjena till att döda mig, sedan så mycket blod förgäfves flutit? ... Emellertid kommer jag ihåg hertigen af Enghien, och jag vidtager mina försigtighetsmått.