Dagens Nyheter – 8 september 1868, sida 3

Man skrattade häråt; druckna karlar lemnade nu äfven krogen och nalkades processionen. Man skrek: — På lyktpålen med aristokraterna! Detta var ett gammalt rop, som man ej sedan lång tid tillbaka hört. Det fann intet echo hos folket; men till rojalisternas öron trängde det, och de påskyndade sina steg. Herr Gouault såg sig orolig omkring; sedan höjde han ögonen mot himmelen. Tilloppet af nyfikna blef allt större; och deputationen, som helt tyst och i allt lugn börjat sin promenad, anlände till ryske kejsarens bostad under ett oupphörligen tillväxande tumult. Om den hatt några steg längre att gå, hade man utan tvifvel låtit förleda sig till våldsamheter. Men hat och raseri stodo att läsa i hvarje blick, när man såg dessa med hvita kokarder utstyrda män stiga öfver tröskeln till det hus, hvilket alla ryssars sjelfherrskare bebodde. Då de åtta borgarne begärde att bli insläppta till hans majestät, ropades från gatan högljudt: — Förräderi! förräderi! Den lilla historien, som letar i den storas vrår och låter genom dess små råtthål luft och ljus inströmma, der Eljest mörker skulle ha rådt, har hon talat sanning, och var koalitionens skyddspatron verkligen, till följd af den angenäma gästfrihet, han rönte (hos en vacker qvinna) vid ett sådant lynne, när han mottog den nu ifrågavarande deputationen, att han visade en mildare sinnesstämning än han vanligtvis brukade åtminstone låta påskina? Månre denna verldens herrar hafva behof af kärlek, för att vara melankoliskt stämda? Den höghet, som ofta ho3 dem framkäållar svindel, ger den dem äfven förmåga att beräkna fallets möjlighet och att bereda sig derpå?