traktade den stora hvita kokarden, som de hade glömt, som de icke kände till, som redan i tjugufem år varit för Frankrike främmande, och som olyckligtvis liknade de utländska soldaternas kokarder; derefter gingo de suckande tillbaka till sina hem. Vid Notre-Dame-gatan stodo åtskilliga åskådare inuti butikerna och sågo på processionen; de hviskade och gjorde betydelsefulla tecken åt hvarandra. När rojalisterna hunnit till det qvarter, som beboddes nästan uteslutande af slagtare, visade männen dem sina knutna näfvar och qvinnorna vände sig med denna förtrolighet, som utmärker Frankrikes folk, till kosackerna, -sägande: — Det är ni, tiggare, som vi ha att tacka för denna nedslående syn. Se, nu ha vi genom ert förvållande fått igen de hvita! Kosackerna förstodo icke, hvad de sade; de skrattade och togo dessa utbrott af vrede för artigheter. När deputationen kom in i de smala gränderna och passerade väfvarnes verkstäder och försäljningsbodar, förnams ett hotande sorl. En man ropade: — Ned med förrädarne! Herr Gouault kastade en vänlig blick på honom, smålog och helsade. Något längre fram hände att en rusig qvinna, som kom raglande från en närbelägen krog, höll på att stupa omkull, just då hon passerade markisen de Vidrangea. Hon stannade och beskådade förvånad kokarderna. — Aha! stammade hon, en bröllopsskara! Krögaren -hade föijt efter sin kund af något skäl, som jag ej tilltror mig knnna med bestämdhet uppgifva. — Är det der en bröllopsskera! utbrast har. Det finns ju ingen brud med, vet jag. Nej, efter en sådan få de se sig om.