Dagens Nyheter – 4 september 1868, sida 3

håll; det var nyfikenheten som dref dem dit. Emellertid såg man snart lågorna minskas, äfvensom röken; då smålog Alexander och, likasom villo ben håsa dem, som avlagt branden, sade han på franska och med hög röst, så att det kunde höras ganska låvgt ifrån honom: — Åhl nu är ingen fara... nu är allt slut... Och jag lofvar att det icke skall börjas om igen. Derefter bogai han sig till ett närbeläget hus, dit hans saker under tidea blifvit flyttade. Jag stod en stund orörlig mids på gatan och såg på denna byggnad, som vägrat att tjena tili fackla åt hatet, och jag frågads mig, om försöket skulle förnyas följande dag eller kanske redan samma natt. Jag beslöt att, innan jag återvände hem, göra en promenad i staden. Knappt hade jag hunnit några steg, förrän jag mötte herr Gouault. Vi kände igen hvarandra i mörkret. — Det är ej mer någon fara å färde, sade jag till hocom. — Så mycket bättre. -— Ja, så mycket bättre. Ett ögonblicks tystnad inträdde. — Är ej er far här? — Nej, min berre. — Vet man, hura eldan uppkommit? — Genom en olycka ! — Det tror jag ej... När försynen straffar, gör han det med besked... Går ni hem direkte ? — Nej, jag ämnada göra en tur... — Äfven jag. Låt oss gå tillsammans och se efter, om det inte också är någon eld att släcka i det hus, der kungen af Preussen tait ia. ; Och herr Gouault, hvilkens bitande ironi illa beslöjades af den ton, hvari han uttalade dessa ord, tog mig under armen.