Dagens Nyheter – 3 september 1868, sida 1

Historien omtalar två märkliga kyrkomöten som varit hållna i Sverige. Det första egde rum i Linköping år 1152. Det utfärdade förbud mot det dittills allmänna bruket att bära vapen. Så afväpnade det massan och öfverlemnade dess kropp och egendom i adelns händer. — Mötets andra beslut var att Peterspenning, d. v. 8. bidrag till påfvemaktens underhåll, skulle utgå äfven i Sverige. Så gaf man prestadömet medel att stärka och öka sitt välde öfver själarne. . Sveriges andra märkliga kyrkomöte hölls i Upsala år 1593 (februari—mars). Det utfärdade patent för den augsburgiska bekännelsen att vara det enda salighetsmellet för menniskan. Så öfverflyttades väldet i kyrkliga ting från den lefvande påfven i Rom till den döda bokstafven i Luthers och Melanchtons verk. Det var andlige män som höllo dessa möten. I det sista deltogo dock, utom de 300 prestmännen, 4 professorer från Upsala universitet; men Upsala-professorerna voro, då som nu, inga Sauler bland profeterna icke heller professor Nils Bothnebarl, som var ordförande och sedermera blef erkebiskop. I dag öppnas det tredje kyrkomötet. Så hafva omständigheterna blifvit förändrade under loppet af 275 år, att den svenska hjorden af fyra millioner ett hundra femtio tusen får åtminstone är representerad af lika många ombud som de 4-—5000 herdarne fått lof att sända till mötet. Men bland fåra-ombuden finnas så pass många skabbiga, att herdarne icke behötva frukta att hjorden skall blifva alldeles förskingrad. Den nya kyrkomötesinstitutionen är inrättad, icke för att påskynda bekännelsefrihet och kyrkliga reformer, utan snarare för att hindra dem. Den har ett veto mot både. konung och riksdag. Presterskapet, förr utgörande blott ett hjul under den statskyrkliga likvagnen, är numera, genom sitt hälftenbruk i kyrkomötet, hämmskon. Dock menniskan spår och Gud rår. Efter den der likvagnen, som kallas statskyrka, följer: en procession af millioner, hvilken lätt kan vända sig emot det lefvande liket och i sin vrede sönderslita det.