Dagens Nyheter – 2 september 1868, sida 3

Nyligen ha vi fått nitroglycerin. Utom des: förfärliga verkningar som sprängämne, är der äfven i hög grad giftig. Många personer hafva redan aflidit derför att man tömt bäjerskt ö! på en flaska, deri man förut haft nitroglycerio; men icgen har tänkt på ett förbud att förvara detta ämne på vanliga glasfiaskor eller ens köpa deraf på annat än särskilt formade bleckkärl. Friheten är visst god; men att åt hvarje stonsprängare — äfven den försupne — lemna rättighet att köpa och hur han vill handskas med ett så farligt ämne går för låogt, skulle man tycka öfverallt utom här. I Belgien, hvars indastri ligger så ojomförligt öfver den svenska, att någon jemförelse, ännu åtminstone, icke är möjlig, har man heit enkelt förbjudit nitroglycerinens försändande, och folket klagar icke; men man har gjort det äf i Sverige, till stor förargelse för några brukspatrorcer, som tycka att allmävheten gerna bör underkasta sig att sprängasji luften —blott de få sprängningarna för godt pris. Den tgodat allmänheten, liknöjd om lif och lemmar, tycker också att förbudet är oskäligt, i stället för att helt helt enkelt gilla det, intill dess det blir fullt upplyst under hvilka omständigheter och med iakttagande af hvilka försigtighetsmåttnitroglycerinen kan försändas utan fara. Det är försök i den vägen som böra anställas — icke blott puffexperimenter med nitroglycerin och dynamit, försigtigt anställda, t. ex. då man med en trär klabb slår mot dynamit, som ligger på en jernplåt. Månstro dynamiten tål ett hammarslag mot ett städ? Den frågan är obesvarad, — månne derför attsvaretkunnat bli en explosion?? Men öfver allt detta vakar den svenska liknöjdheten i första rummet, och den vidare utvecklingen öfverlemna vi åt den svenska lättsinnigheten. En insändare klagar öfver en stockända, som står i vägen till Berzelii park. Mannen måtte vara en utlävring; ty en verklig sveusk klagar hvarken öfver stockändar eller gropar, maskionremmar eller trissor, arsenik, nitroglycerin och dynamit, dåliga byggnadsställningar eller ramlande hus; ty allt sådant angår honom icke förr än han blir kallad att vittna, då han sanningsenligt izstygar oförsvarligheten af det befintliga, men sälian har den tillfredsställelsen att till person eller å ort som vederbör hafva på förhand anmält förhållandet. Vi sakna alldeles hvad man skulle kunna kalla folkpolis.