Dagens Nyheter – 2 september 1868, sida 2

Min far mumlade, så att jag hörde det: — Jag kunde väl tro att han konspirerade! Var verkligen en konspiration å bane? Min blick förrådde helt säkert hvad jag tänkte; och i Valentines stolta, af en fuktig glans strålande öga läste jag svaret. Hon steg upp och gick oss till mötes med okonstladt behag. Den till hälften färdiga hvita kokarden höll hon i sin högra hand, hvilken hon framsträckte mot oss. Det låovga sidenbandet nedföll till golfvet och följde efter henne, liknande en silfverglänsande vattenfåra. — Jag var just ledsen öfver att jag inte hade er här, sade hon småleende:till oss; er patriotism skola vi säkert få att tacka för månget godt räd. Herr Gouault trädde nu fram till oss. — Stigen på, mina herrar! sade han med en behagfull värdighet, som redan på förhand förjagade hvarje misstanke om att ban blifvit öf: verraskad och kände sig förlägen; bär råka ni endåst hederligt folk. Jag tvekade; men min far stötte mig oför märkt i sidan, tog ett steg framåt samt yttradt med en något öfverdrifven förtrolighet: — Ja, vi skola icke vanhedra sällskapet; e! tjenare, mitt herrskap! Herr Gouault tryckte hans hand, hvarefte: han vände sig till främlingarne, sägande: — Tillåt mig att för er presentera herrarn Cerbonnet. Fadren har varit en röd republi kan, och sonen kämpade vid Brienne i Napo leons leder. Bägge räknar jag bland mint vänner; och åt sonen har jag för afsigt at gifva min systerdotter, om hvilkens uppfostra! fadren dragit försorg under den tid jag vista des utomlands. Ehuru jag och herrarne Cer bonnet sålunda stå på den förtroligaste fot met hvarandra, hysa vi måhända i politiskt afse