Dagens Nyheter – 31 augusti 1868, sida 3

Ni känner troligtvis att de sista husen uti denna långa förstad gränsa till en mur, som omslutit ett gammalt kartbusianerkloster, hvilket under revolutionen förstördes. Napoleon gjorde halt vid ett hörn af maren, lät framduka sin frukost vid kanten af landsvägsdiket; man kunde ej fatta orsaken till att kejssren ej hade frukosterat i herr Duchatels hus, hvilket han knappt tio minuter förut lemnat. Måbända ingick frukosten såsom en väsentlig point uti komedien. taf en i grannskapet boende bonde lånade man ett bord, och utan att sätta sig, skar sig kejsaren en brödskifva. Bordets egare var härunder en tyst åskådare; han afvaktade måltidens slut. Då Napoleon förde sitt glas till läppa:ne, märkte han bondens vördnadsfalls, men sorgsna blick: han ville förändra dess uttryck, som syntes honom nästan förebrående. — Ni är ju hemma här, min vän? frågade han bonom. . — Ja, ers majestät, jag har sedan trettio år tillbaka bott här. Förmodligen bar ni då länge egt detta hus — Jag är född der; men om hvad man säger är sannt, så lärer jag ej komma att dö der. Kojan har endast halmtak... och elden sitter väl snart i knutarne. Kejsaren slog härvid med ridspöet mot sin era stöfvel och vände sig häftigt om. — Hvad är det här för en väldig mar som tjenar oss-till skydd? — Den har omslutit ett karthusianerkloster. — De munkarne visste minsann att sätta sig i säkerhet! Förmodligen voro de rika? — Jo bevars! svarade bonden, jag hörde salig far min säga att klostret egde mor än femtiotusen francs i ränta. Kej:aren höjde axlarne.