Dagens Nyheter – 31 augusti 1868, sida 2

ser för mig, att jag fruktar det jag ännu ej betalt min skuld till olyckan... och jag är rädd för att min stund nu är kommen. Jag är uppskrämd, jag bar onda aningar; jag förföljes af en ryslig tanke, den att vi aldrig skola bli gifta, min vän. Valentine darrade. Hon fästade på mig en genomträngande blick, såsom ville hon läsa i djupet af mitt hjerta och finna att jag icke delade hennes farhågor. Jag kände mig nära att förlora sansen; det var som hade en jernhand omfattat och sammanklämt mitt bjerta. Men jag ville hålla god min och sökte förjaga min oro genom ett skratt; ack! jag hade glömt, huru man skrattar. Vi stodo några sekunder midt framför hvarandra. Alla ungdomens önskningar förenade oss, och dock tyckte vi oss skiljda genom en osynlig makt. Nåväl, skulle vi kunna tro någonting sådant? De rena känslorna ingifva så mycket mod, att denna öfvertygelse, i stället för att nedslå oss, bidrog att småningom göra oss starka. Samma hjeltesinne, som då rådde öfverallt på slagfälten, röjde sig vid deuna tid äfven inom det enskilta lifvet. Då man ständigt hörde upprepas, att man skulle dö för Frankrike, frestades man att offra sig för allt som var ens hjerta kärt och dyrbart. Den historieskrifvare, hvilken endast i sedernas råhet söker en förklaring af duellerna, de frivilliga sjelfuppoffringarne, de juridiska eller politiska morden, visar att han ej mäktat uppfatta denna egendomliga sinnesförfattning, som kommer menniskan att ringakta och fördomsfullt åkalla döden. Evad jag nu anförtror er om min kärlek, kan synas besynnerligt och närmar sig ingalunda vanliga idyller; men året 1814 var en tidpunkt, icke särdeles gynnsam för älskande, hvilka ju alltid i sin obeskrifliga lycka äro