Dagens Nyheter – 28 augusti 1868, sida 3

man en blåaktig skuggning. Men ännu kunde man likväl under denna mask upptäcka en energi, som den kroppsliga tröttheten endast i ringa grad förmått slappa. Den högra armen hängde ned längsefter benet, och i den venstra höll han tyglarie; hans handskar voro nedsölade och hans ridstöflor öfverhöljda af smuts. Förmodligen för att hvila sig, hade han dragit sina fötter ur stigbyglarne, hvilka nu svängde fram och åter och slogo mot hästens sidor, Då Napoleon befann sig midt framför mig, skulle hans gångare passera ett dike och snafvade dervid; helt maskinmässigt ryckte han då i tyglarne, det ädla djuret stegrade sig. Han trädde åter sina fötter i stigbyglarne, och någonting liknande ett leende sväfvade öfver hans anlete. Han såg ned på marken under sig. Trotsade han järtecknet, eller ansåg han det godt? Jag vill gerna tillstå att mitt bjerta var fullt af känslor. Jag kunde ej återhålla en suck; när jag såg kejsaren passera — sjelf dyster midt igenom en hop dystra åskådare. Jag hade ej ens mod till att helsa honom med det vanliga ropet. Generaler och officerare gingo till fots, och lutande sig intill en eller annan af de nyfikna, sade de till dem helt sakta och i nästan bedjande ton: — Ropa då för all del: lefve kejsaren! ... Hvarför kunna ni icke ropa? Fåfävg möda! De som skulle ha velat ännu en gång göra sig skyldiga till denna lögn, gifva denna allmosa, hvarom man tiggde, hade icke vidare styrka dertill; de voro alla intagna af en outsäglig ångest. En qvinna, en enda, som orolig stod och lät sina spanande ögon irra från det ena ledet till det andra, blef så glad, då hon varseblifvit sin son, att hon sprang fram,