Dagens Nyheter – 27 augusti 1868, sida 2

När jag kom ned, fann jag Valentine resfärdig. Hon hjelpte Madelon att räkna de guldmynt, som kejsaren vid affärden lemnat den gamla. Den stackars qvinnan kysste dem, såsom hade de varit heliga reliker. — Jag skall bedja för honom, sade hon. — Bed också för alla de döda, som i dag skola begrafvas å er kyrkogård, svarade Valentine. Vi väntade på kyrkoherden, för att få säga honom farväl. Det gick långsamt för honom att återvända till bemmet; han haltade och stödde sig på en käpp. Men han hade likväl en krigisk min, och i hvar minut försäkrade han sig om att hans hederskors satt qvar på rocken. — Ni behöfver icke frukta att förlora den der tingesten, ropade till honom min far, som stod i porten och afvaktade hans ankomst. Den är väl fästad. — Ah! ser ni, Madelon syr så illa. Häraf kan man sluta till att pastor Henriot redan på natten, sedan vi lemnat köket, låtit sin tjenarinna sy fast den dyrbara klenoden på kaftanen. Han hade icke vågat lita på Valentines nål. Vi foro från Maizigres en timma sednare än kejsaren brutit upp. — Är det inte nu elfva år sedan vi åkte så här tillsammans i denna vagn? yttrade fader Cerbonnet, i det han lät hästen smaka piskan. Valentine och jag hade redan, innan min far gjorde denna reflexion, erinrat oss, när vi sista gången färdades i hvarandras sällskap mellan Maizieres och Troyes samt jemfört de båda resorna. Huru olika voro icke förhållandena då mot uu? I ett enda afseende liknade emellertid dessa båda färder hvarandra. Våra bjertan