Dagens Nyheter – 24 augusti 1868, sida 3

Och jag såg fader Henriot, som oförskräckt skulle ha gått matyrdöden till mötes, rodna öfver att har var en dålig ryttare. — Jag tror att min häst är litet ostyrig... — Då skola vi skaffa er en annan. — En annan... nej, han ekulle snart befinnas vara likadan. Jeg kunde aldrig förmoda att jag icke skulle duga till att rida... Men det är så längesedan jag öfvade mig iden konsten... Jag har glömt bort, huru jag skall bete mig... Ack! hvilken dag! jag bur fallit från hästryggen minst tolf gånger. Jag villicke falla den trettonde; då ginge det bestämdt icke lyckligt för mig. — Nå väl, staona då qvar här, sade officeren, i det han skrattade och ställde lyktan ifrån sig. — Jag trodde mig redan ha upplyst er, min herre, om att kejsaren är min gäst, återtog pastor Henriot med en viss stolthet i ton och åtbörder. Han har för öfrigt varit min lärjurge, och jag vill icke att han skall behöfva skämmas för sin läreres brist på lefnadsvett... Något medel måste fionas. Ni synes mig vara mycket uttröttad, Maurice... Ack! ni är icke van, såsom vi andra, vid långa marscher. Ni kan sitta till bäst ni, eller huru? — Ja, herr kyrkoherde. — Jaså, alldeles ogeneradt? Stigbyglarna falla er icko till besvär?... — Nej. — Nåväl begagna er då af min springare, Åh! kreaturet är förträffligt, det vet jag bäst. Här i trakten finnes knappast en häst, som är starkare byggd. För min del vill jag likväl icke våga ett nytt försök att styra honom med egen hand. Jag skall, om ni så behagar, sätta mig bakom er på länden och hålla mig fast vid er... Genom ett sådant arrangemang skola vi säkerligen komma fortast hem och tillika